Det är inte mycket bevänt med naturen längre. Till årets utställning i Wanås slottspark har Henrik Håkansson stängslat in ett stycke bokskog som inte längre får beträdas av människor. ”The reserve” är ett fängslande verk i all sin enkelhet. Trots att avsikten nog är den motsatta blir det för mig en stark påminnelse om att naturen i egentlig mening är utrotad. Till och med där den lämnas orörd är den ju i grunden inget annat än en kulturell artefakt. Rent av ett konstverk.

Avsiktligt eller ej lyckas Håkansson antyda vilka möjligheter konsten har att belysa ekologiska frågor från en udda vinkel. Möjligheter som Wanåsutställningen i år annars försitter fullständigt. Maken till trosvissa plattityder har jag nog aldrig varit med om.

Predikoturen börjar redan in­nanför dörren till konsthallen, där Tue Greenfort staplar mjölkkartonger för att visa hur extremt liten del av vår mjölkkonsumtion som är ekologisk. Som besökare släpar man sin syndiga kropp vidare till ett mörkt rum, där Tea Mäkipää låter sina ”Tio budord för det 21:a århundradet” lysa över församlingen. ”Flyg inte”, står det. ”Återvinn. Skaffa inte mer än två barn.”

Jösses. Vad vi står inför i detta rum är inget mindre än den politiska konceptkonstens absoluta nollpunkt. En konst som totalt tappat tron på sin egenart, som frustar av engagemang men inte rör sig ur fläcken eftersom den helt saknar fantasi.

Nåja, inte helt. Nilsmagnus Skölds undersökning av en övergiven orkidéodling försöker åtminstone berätta en historia. Och säga vad man vill om Tomas Saracenos flygande trädgårdar i parken – fantasilösa är de inte. Men idén med odlingar som ska förflyttas genom luften efter klimatförändringar ges ingen seriös presentation och fantasin får besökaren själv stå för.

Fantasi behövs också för att uppskatta Tea Mäkipääs och Halldór Úlfarssons röda stugidyll, som ligger på trekvart i slottsdammen. Kunde ingen ha påpekat att vem som helst kan se att stugan faktiskt inte sjunker utan flyter? Något som fullständigt bryter udden av den alarmistiska pekpinnen?

Det är pinsamt. Och ändå är botten inte nådd. I konsthallen visar Mäkipää en film, producerad till förra Sharjahbiennalen, om hur hon reste landvägen genom Turkiet och Iran med sina budord. Den privilegierade europeiska konstnären som skakar på huvudet åt iraniernas ekologiska ointresse är ett sällsynt fult exempel på hur klimatdebatten dammar av gamla föreställningar om ”den vite mannens börda”.