”Ni tror väl icke att vi konstnärinnor någonsin skulle finna på att särskilja oss i grupp endast i vår egenskap av kvinnor? Jag menar skulle vilja framträda och utställa för oss själva, om vi icke vore därtill nödda och tvungna?”
Citatet av Ida von Schulzenheim, Föreningen Svenska konstnärinnors första ordförande, anger tonen på jubileumsutställningen ”Härtill är vi tvungna” på Säfstaholms slott i Vingåker.
Att föreningen fyller 100 år firades i våras med en medlemsmanifestation på Konstnärshuset i Stockholm. Säfstaholms slott ger i sommar det historiska perspektivet, en i en rad utställningar sedan 2003 där Vingåkers kulturchef Lars Furborg framgångsrikt lyft fram marginaliserade kvinnor i konsthistorien.
Här finns en lokal koppling till slottets mest kände ägare, Gustaf Trolle-Bonde, kallad ”den blinde excellensen”. På 1800-talet byggde han upp en stor konstsamling med flera verk av kvinnor och med sina personliga kontakter hjälpte han Wilhelmina Lagerholm att bli extraelev på Konstakademien 1852.
Det var 12 år innan ”fruntimmersafdelningen” officiellt öppnade. Lagerholm blev tidigt hedersmedlem i Föreningen Svenska konstnärinnor och en fin interiör av henne ingår nu i utställningen.
Men det måste sägas direkt, detta är rent konstnärligt inte den bästa av slottets satsningar. Samlingsutställningar är av naturen spretiga, särskilt när man som här presenterar närmare 50 namn med bara något eller några verk. Utgångspunkten är vad föreningen visade på några utställningar från 1910-talet till 1948, och urvalet bygger på det man nu lyckats spåra (många är inte representerade på museer) och får låna. Dessutom dominerades föreningen länge av äldre damer, med mer traditionella stilideal än de yngre modernisterna.
Men historiskt är utställningen obrutet intressant. Inte minst för dokumentationen av mängden yrkesverksamma kvinnor och den könspolitiska kontexten till föreningen, som konstvetaren och flitiga kvinnohistorikern Barbro Werkmäster redogör för i katalogen.
Enskilda bra verk finns det också gott om. I slottets sängkammare visas målningar av några av de föregångare som föreningen valde att ställa ut på sin första utställning 1911, däribland ett porträtt av Maria Röhl. ”Mamsell Röhl” var troligen den första kvinna som skaffade sig en egen ateljé i Sverige och som porträttör på modet utsågs hon till kunglig hovmålare 1843.
En av mina favoriter, visad på medlemmarnas ”modärna” avdelning, är Jenny Nyströms liggande nakenmodell från akademitiden på 1880-talet. Under detta radikala årtionde, då friluftsrealism och vardagsmotiv stod på programmet, gjorde kvinnorna märkbara framryckningar. Och tittar man noggrant på Nyströms mjukt rundade modell i skimrande vackert ljus så är kvinnans fötter rejält skitiga!
1880-talet var kvinnofrigörelsens decennium, då minst 50 svenska kvinnor studerade i konstmetropolen Paris. En del kunde försörja sig sig som fria konstnärer och andra få jobb som teckningslärare, grafiker, fotografer, kopister, illustratörer och konsthantverkare. Flera av kvinnorna på Säfstaholms slott drev också privata konstskolor, däribland den habila landskapsmålaren Charlotte Wahlström och Mina Carlson-Bredberg, representerad med ett stolt självporträtt framför staffliet i Paris 1889.
Påfallande många i föreningen har avbidat sig själva eller kvinnliga kolleger som seriösa yrkeskonstnärer. Ordförande Ida von Schulzenheim blickar beslutsamt och allvarligt på publiken, och blev under sin livstid erkänd som djurmålare. Jenny Nyström i sin tur blev pionjär som barnboksillustratör och försörjde sin man.
Så varför behövdes Föreningen Svenska konstnärinnor och varför bildades den just 1910?
Feministiska forskare som Werkmäster har upptäckt att det var först i början av 1900-talet som kvinnliga konstnärer systematiskt uteslöts och osynliggjordes. Det var då konstkritiken etablerades och konstlivet totalt kontrollerades av männen, i rollerna som recensenter, konsthistoriker, lärare, museichefer, intendenter, konsthandlare, samlare samt ledamöter i stipendienämnder och utställningskommittéer.
Bakslaget mot emancipationen speglades även i förra sekelskiftets idealbilder där en ”riktig” kvinna skulle vara vek, vårdande och passiv, vilket var svårförenligt med kreativitet. I sig var detta ett symtom på att systemet var hotat. För ju vanligare konstnärsyrket blev för kvinnan och ju fler rättigheter hon fick, desto mer uppfattades hon som ett hot.
När 18 män i hemlighet bildade konstnärslaget De unga och gjorde sin första utställning 1909 vittnade flera kvinnliga kamrater om hur snopna och lurade de kände sig. Kvinnor var enligt stadgarna inte välkomna, vilket också gällde den enkönade Konstnärsklubben.
I detta spänningsfält konstituerades Föreningen Svenska konstnärinnor, vars främsta uppgift var att arrangera utställningar. Jeanna Bauck välkomnade initiativet: ”öfverallt är det samma historia / ... / förut föraktades damerna som målade, de dugde också inte mycket till med några undantag. Nu sedan en mängd betydande talanger uppträda, finner man dem obeqväma medtäflare, och nu är deras duktighet en ny orsak att trycka ned dem.”
Siri Derkert, här representerad av sitt kända, kubiserande självporträtt med parasoll, rapporterade samma tid om ”käbbel med pojkarna”. Hon och hennes kvinnliga akademikamrater vägrade bland annat att koka kaffe till männen!
Ett annan svårighet var den hätska konstkritiken. Regelmässigt bedömdes kvinnor i förhållande till sitt kön och inte till sin begåvning, förtalades som okvinnliga och godkändes bara om deras verk hade ett innehåll eller en stil som uppfattades som kvinnlig.
Sigrid Hjertén råkade särskilt illa ut när föreningen upplät en hel vägg åt henne på Liljevalchs 1917. Hennes måleri kallades inte bara ”äckligt” och ”alster av vanförhet”, utan hon stämplades reflexmässigt som osjälvständig i förhållande till maken Isaac Grünewald.
Att Hjertén och den tyska modernisten Gabriele Münter fick delta i föreningens utställning skapade intern debatt bland de konservativa krafterna. Men ”man kan förstå om kvinnorna ansåg att det räckte med en strid mot dessa mäktiga herrar som behärskade samtidens medier”, som Lars Furborg uttrycker saken i katalogen.
Främst var det dock det unga, radikala gardet som inte ville ställa ut med de äldre. Men på Liljevalchs 1948 hade de ändrat sig, säkert många erfarenheter rikare av de kvinnliga nätverkens betydelse för att överleva.
Föreningen Svenska konstnärinnor delar även ut stipendier och jag upptäcker att Elsa Celsing var 51 år gammal när hon belönades. Celsing är en tidigare okänd förmåga för mig – särskilt fångas jag av genrebilden ”Lagårds-Brita med hökorgen”, där Britas smilgropar bryter mot utställningens allvarsamma ton. Den stämningsmättade, monumentala ”Hamnen i Bergen” av Hilda Heyman är en annan nyupptäckt man vill se mer av.
Föreningen Svenska konstnärinnor borde inte behövas längre men har nu nära 400 medlemmar. Konstnärsklubben framhärdar med sin könssegregerade verksamhet och Svenska konstnärernas förening (som med Konstnärsklubben samäger Konstnärshuset, där även Föreningen Svenska konstnärinnor huserar) bildade nyligen Sektionen för att driva jämställdhetsarbete.
På en debatt som Sektionen arrangerade i våras var vi nog många som studsade när en Konstfackselev vittnade om att ännu 2010 så gäller det att hålla sig till ”kvinnliga” ämnen som kropp och sexualitet för att få stark respons.
Tolv nutida medlemmar i Föreningen Svenska konstnärinnor ställer också ut på Säfstaholms slott.