Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Konstrecensioner

Fotoutställning av Josef Koudelka: Invasion/Exiles/Wall i Berlin

Varats olidliga lätthet – från Prag till Västbanken. Josef Koudelka är en av efterkrigstidens verkligt stora fotografer. Hans bilder saknar ironi – men också sentimentalitet. Sara Danius betraktar hans livsverk på en aktuell utställning i Berlin.

Muren har fallit och gränserna öppnats. Alltså faller en rad gigantiska statyer, Marx, Lenin, Stalin. Ett ödsligt betonghuvud på marken, en kroppshydda slagen i bitar. Det är en egen bildgenre.

Så snart man ser ett sådant fotografi förstår man ungefär var bilden är tagen, och när. För det mesta är anslaget ironiskt. Den fallna ikonen, den ihåliga auktoriteten, maktens skröplighet.

Hos Josef Koudelka hittar man samma motiv. Ändå är allt annorlunda. ”Rumänien 1994” heter hans version. Bara så. Fotografiet är taget ovanifrån, som om Gud själv iakttog skeendet. Mitt i bilden syns en jättelik arm i betong. Den svävar en kort stund över ett järnvägsspår, på väg att lyftas över till ett lastfartyg med hjälp av en kran, för att därefter forslas bort. Ett halvdussin anonyma hamnarbetare ser till att transporten går i lås. Man ser dem på avstånd. De utför sitt arbete. Som om de har lastat på betongarmar många gånger förr.

Varför är Koudelkas fotografi så drabbande? Förklaringen är enkel, även om det tar en stund innan man kommer på anledningen. Koudelkas bilder besitter en sällsam kvalitet: de saknar ironi. Lika litet arbetar de med sentimentalitet. Och här har man en av nycklarna till hans storslagna arbete som fotograf. I stort sett allt han upptäcker med sin sakliga kamera handlar om varats olidliga lätthet, oavsett var i världen han råkar befinna sig.

Josef Koudelka föddes 1938 i dåvarande Tjeckoslovakien, närmare bestämt i Moravien. Han började fotografera som ung och kom att samarbeta med Anna Faróvá, en betydande gestalt inom den tidens fotokonst. Ett av hans projekt bestod i att dokumentera romerna i landet.

Det var ännu några år kvar till dess att han skulle ta bilderna som gjorde honom berömd: de svartvita ögonblicksbilderna från 1968 som visar hur Warzawapaktens stridsvagnar plötsligt befinner sig mitt i Tjeckoslovakiens huvudstad. Fordonen omges av skaror av medborgare som med fredliga medel gör motstånd mot invasionen. En bild visar hur en ung man öppnar sin jacka och blottar sin överkropp, till tecken att han är ofarlig, framför en soldat uppflugen på en stridsvagn. Soldaten riktar sitt eldvapen direkt mot mannens bröst.

Koudelkas dokumentation av Prag 1968 är skäl nog att besöka den stora utställningen i Berlin. De skickligt varierade bildstudierna gestaltar å ena sidan trängseln av upprörda människomassor, å den andra anonyma soldater i stridsvagn.

Men det finns så mycket mer än detta vittnesbörd om det civila motståndet i Tjeckoslovakien, hur magnifikt det än är. Koudelka är en av efterkrigstidens stora fotografer alla kategorier. Och dessutom: som få andra européer förkroppsligar han en av vår tids mest tvingande tillstånd, landsflykten. Han gör det inte bara genom sina fotografiska teman, utan också genom sitt sätt att leva.

Bilderna från Prag smugglades ut ur landet och publicerades i engelsk press där de presenterades som tagna av ”PP”, det vill säga fotograf från Prag. Först senare kunde Koudelka identifieras som fotograf. Han lämnade sitt hemland 1970 och tog sig till Storbritannien, där han ansökte om asyl.

Ett år senare anslöt han sig till fotoagenturen Magnum och blev efter hand god vän med en av grundarna, Henri Cartier-Bresson. Den fotografiska valfrändskapen mellan de båda är slående. Koudelka har geni för ”det avgörande ögonblicket”, denna skärva av tid som Cartier-Bresson talade om, de där oförutsägbara sekunderna när något alldagligt händer, när ljuset är perfekt och kompositionen så gott som fulländad – och som aldrig mer kommer att inträffa.

Efter flykten från Tjeckoslovakien var det dags för nästa projekt, ”Exiles”. Titeln må vara abstrakt, men verkligheten är annorlunda. Koudelka gör sig av med bostad och tillhörigheter och ger sig ut på vandring. I närmare tjugo år färdas han i Västeuropa och tar sig fram genom Italien, Frankrike, Spanien, Portugal, Irland. Han sover ofta utomhus. Allt han behöver är en kamera.

Fotografiskt sett intresserar han sig inte längre för folkmassor, som i bilderna från Prag, utan för enskilda. Exilen tycks han hitta snart sagt överallt, den kan sedan vara andlig eller bokstavlig. Han tar sikte på ensliga människor på tomma bakgator och fångar dem i bråkdelen av en sekund. Ändå förefaller tiden vara evig.

Det kan vara fyra vinterklädda medelålders män som står och pinkar intill en taggtrådsklädd mur – som om de stått där sedan tidernas begynnelse med ryggarna vända mot varandra (Irland). Eller det kan vara en ensam pojke som kommer cyklande iförd vitt nattlinne och änglavingar och tar sig förbi en dam som, med händerna i sidan, obekymrat tittar åt ett annat håll – som om änglar på cykel hörde till vardagen (Rumänien). Eller det kan vara en kutryggig hushållerska som putsar ett gyllene handtag till en förnäm bostad – som om hon vore sammanvuxen med byggnaden (Spanien).

Koudelkas senaste stora bildserie heter ”Wall”. Projektet bygger på oefterhärmliga panoramastudier av det israeliska arbetet med muren på Västbanken fram till 2012. Effekten av det stora formatet är svår att beskriva. Men den är mäktig. Det är som om man själv står framför murbygget och tittar på omgivningarna i riktiga proportioner. Det lilla blir stort – som härvorna av taggtråd – och det stora blir litet – som bosättningarna, som påminner om sockerbitar utkastade på en kulle. Fortfarande finns ingen ironi, förmodligen därför att verkligheten själv har tillräckligt av den varan.

Om solen skiner hos Koudelka, och det gör den ganska ofta, står den i regel lågt. I femtio år har han dokumenterat hur avlånga skuggor släpar efter människorna vart de än går. Som om det alltid vore tidigt om kvällen. Som om livet alltid händer någon annanstans. Koudelkas människor kommer inte att skriva historia. Det är rent av länge sedan historien passerade förbi. I gengäld besitter de en obändig strävsamhet.

Josef Koudelkas karriär i korthet

Född i Tjeckoslovakien 1938. Lämnade landet tidigt under kommunisttiden och anslöt sig 1971 till den världsberömda Magnum Photos i Paris.

Blev känd för sin dokumentation av den sovjetiska invasionen i Tjeckoslovakien 1968. Bilderna smugglades ut från Prag och publicerades i engelsk press. De presenterades anonymt som tagna av ”PP” (fotograf från Prag).

Hans nästa stora projekt var ”Exiles”. Under nästan 20 års tid reste han i Västeuropa för att porträttera enskilda människor, inte folkmassor som i Prag.

Koudelkas senaste stora bildserie heter ”Wall”. Projekten bygger på panoramastudier av det israeliska arbetet med att bygga muren på Västbanken fram till 2012.

Koudelka hade en utställning redan 1975 på New Yorks Museum of modern art. Samma år kom boken ”Gitans”, följd av ”Exiles” och ”Chaos”. 2008 gavs boken ”Invasion Prague 68” ut i tolv länder.