Den var djupt rotad i det österrikisk-ungerska kejsardömet (motsvarande ungefär det som senare kom att kallas Centraleuropa) och hade länge präglats av judisk traditionalism, inte minst på grund av de snäva restriktioner – inom allt från utbildning och yrke till rörlighet och medborgarskap – som omgärdat den.

Men mot slutet av 1800-talet lättade trycket och generationer av judar kunde på allvar börja delta i samhällslivet på olika nivåer. Många övergav sina fäders tro samtidigt som de präglats av den på ett sätt som ställde dem vid sidan av rådande idéhierarkier. De kom att syresätta en hel världsdel genom att tänka utanför boxen.

Det är en strålande idé av Judiska museet i Stockholm att fästa uppmärksamheten på den här epoken med en utställning som placerar Pragikonen Kafka vid sidan av den något mindre uppmärksammade författaren Bruno Schulz som levde längre österut, i Galizien, och skrev på polska. I skrivande och konstnärstemperament är det mycket som skiljer dem åt, men i ett större perspektiv mer som förenar dem ändå.

Utställningen berättar deras liv parallellt i en dämpat suggestiv iscensättning. Tyvärr är den också på en gång både texttung och lite för tunn: skärm efter skärm följer författarnas biografiska liv tätt i spåren, utan att riktigt fånga det större sammanhang som knyter dem samman. Det blir lite som att läsa en biografisk handbok. Givande på allvar blir materialet därför först i katalogen, där texternas författare Agneta Pleijel får möjlighet att fördjupa sina resonemang.

I gengäld bjuder utställningen på några exklusiva guldkorn: ett antal originalbilder av Bruno Schulz, som för eftervärlden blivit känd främst som författare men som också var bildkonstnär. Här finns en rad av hans kända etsningar med masochistiska motiv i Goyastil där modernitet och erotik blandas intill förväxling: båda lika plågsamt lockande.

Bara bilderna är värda hela entrén.