Caspar David Friedrichs utställning på Nationalmuseum lägger sig som ett visuellt täcke över min gallerirond. Hans arv sipprar ut överallt. Varje tid har sin Friedrich.

I det nyrealistiska 70-talet gjorde man Friedrich mer realistisk än han var, påminner Sten Dunér i boken ”Bilden och det verkliga” 1991. I dag gör man honom själfull. Men, menar Dunér, Friedrich var varken en verklighetsfrånvänd romantiker eller saklig naturobservatör. Med ena ögat vänt mot den yttre verkligheten och det andra ögat vänt inåt mot idéerna och politiken förenade han intellektuell skepticism med andlig längtan. I det spänningsfältet uppstår hans många frånvända ryggfigurer.

Carl Hammouds nya, mättade målningar av kollapsade kontorslandskap som nu visas på galleri Magnus Karlsson refererar öppet till Friedrichs motiv. När Hammoud i målningen ”Land” 2007 skapade sin allegori över stormningen av Stasis hemliga arkiv i Östberlin efter murens fall lånade han Friedrichs målning ”Ishavet” från 1823/24. Hos Friedrich ett bräckligt fartyg krossat under spetsiga ismassor. Handlar bilden om Friedrichs förlorade dröm om ett enat Tyskland? Eller hans hopp om Napoleons undergång? Hos Hammoud syns i stället ett upptornat berg av tömda dokumentskåp, byrålådor och pappersark – lika vassa och vita som Friedrichs isflak. Ett gravtal över diktaturens kontrollsystem?

Men Hammouds nya målningar talar dubbelt. Med sina varsamt målade bokhyllor, blå pärmar och bruna mappar blir hans arkivariska ordningar också sinnebilden för samlad kunskap och demokratisk insyn. I målningarna ”Lifetime achievement” sliter sig kontorsinredningen loss ur sin livslånga gärning. I ett rytmiskt myteri svävar stolar och kartotek ut i rummet för att bilda nya och konstfulla ordningar, av närmast Cézanneskt slag.

Med naturstudier målade Caspar David Friedrich fram sina inre visioner. Därför blir hans bildvärld aldrig kitschig. Emelie Björck på Galleri Olsson tycks arbeta enligt samma metod. Först undersökningen av den verkliga blomman, knoppen eller vattendroppen. Därpå deras förvandlingar genom lager av skira färgskikt på glatta aluminiumunderlag. Skiktade och framristade antar Emelie Björcks blom- och droppformer helt egna uttryck med spår av andra världar – av Darth Vaders ansiktsmask, en tyllrosett eller ett mänskligt organ. Exakt och romantisk anti­romantik.

Bland Friedrichutställningens åtta samtida kommentarer på Nationalmuseum hänger Denise Grünsteins aldrig tidigare visade konstfotografi av en liten och rödklädd kvinnofigur som springande vänder Skagens havsvågor ryggen. Om Friedrichs människa begrundar havets storhet rusar Grünsteins kvinnogestalt därifrån.

”Jag är romantiker, som brottas med förlagorna Turner och Friedrich”, förklarade Grünstein i samband med fotoutställningen ”Figur i landskap” på Moderna museet 2001. I stora panoramabilder skildrade hon där en rödhårig kvinnogestalt stående, liggande eller på flykt i de tyska och engelska landskap som Friedrich och Turner i verkligheten målade av. Grünsteins kvinnogestalt slits mellan naturen och längtan till den moderna världen. Så intar hon samma rumspärrande roll (Dunérs begrepp) som ryggfiguren hos Friedrich. Men som spärrfigur samtidigt en länk mellan natur, kultur och människa.

Nu skapar Denise Grünstein ett nytt och starkt kapitel i sin scenografiska surrealism. I hennes nya fotosvit ”Figure out” på Galleri Charlotte Lund stannar kvinnan kvar på Skagens strand. Fortfarande i rollen som spärrfigur, men också i en märklig dubbelroll som både vardaglig kvinna med avskavt nagellack och provdocka med ansiktet dolt bakom en rödlockig peruk. Framför henne står ett långbord prytt med en vit damastduk. Vad gör hon där? Plötsligt påminner hon om Botticellis rödhåriga Venus nyss uppspolad på stranden som här tvingas iklä sig kulturens kropps-, kläd- och kvinnokoder. Vid skuggan under bordet syns peruker utspridda i sanden.

I utställningens tio iscensättningar syns samma hårbeslöjade kvinna vid samma vitklädda bord, på samma gång plats för trygghet, övervakning och dissektion, altare och kista. Där våndas och vilar hon, där klipps, utnyttjas och åldras hon. Denise Grünstein berättar med detaljen. Skarp och fixerad som instängdhetens och bindningens blick.

Spärrfiguren möter jag även i Miriam Bäckströms nya verk ”Mirrors” på Galleri Niklas Belenius. Men om Grünsteins beslöjade kvinnogestalt gav betraktaren tillträde är Bäckströms rundade speglar redan upptagna. I varje rosa eller guldtonat glas en avporträtterad skådespelerska som granskar mig och speglar sig i de andra. Jag betraktar Rebecka Hemses fulländade sminkning och längtar efter ett Friedrichskt brott i den perfekta ytan. Hårfästets synliga peruk­skarv räcker inte. Inte heller associationen till cd-plattor eller min egen alldagliga spegelbild. Bäckströms verk halkar ut ur konsten, in i varuestetiken.