Med 1990-talets demokrati-, miljö- och människorättsrörelse lät både konsten och designen även tingen tala i egen sak. Sedan dess har kons­ten och materialen fördjupat sitt ömsesidiga utbyte. Nyss formgav designgruppen Front blomvasens filmiska öde att alltid gå sönder. På Konstfack visades soppskålen med ingjuten köttsoppa. Med kristallkronans prismor utbytta mot vanliga 60-wattslampor skänkte Lars Nilsson 1997 en praktlampa åt alla. I början av 2000-talet blev lampkons­ten ett begrepp.

Lampan har länge varit ett av Christian Partos teman. På Galerie Aronowitsch finner han just nu raka vägen till glödlampans väsen och betraktarens hjärta. Först här begriper jag innebörden av den dödsdömda normallampans varma och kortvariga volfram-sken. För lampan är enligt symbollexikonet inte endast symbol för solen, stjärnorna, gudomligheten och livets övergående karaktär. Inuti glaskolvens hölje representerar veken och glödtråden kärleken och intellektet.

Christian Partos vet. Galleriets rum är mörklagt. Från takets 36 digitalstyrda aggregat hissas lika många 15-wattslampor dröjande upp och ner i långa sladdar och i oändliga turer. Andäktigt rörda och roade betraktar besökarna hur klotlamporna halas upp för att släckas och blinkande glider ner för att vakna och tändas. Med mjuka rörelser faller de mot golvet för att lysa upp, dra åt olika håll, tindra, signalera eller ställa sig i diagonaler för att dansa. Lampan som ensam ger sig i väg och sedan flämtande ropar på hjälp plockas varsamt upp av lampflocken.

Det är en uppvisning i socialt överseende. Varje matt glödlampa en egen bultande varelse. Men även något annat. Partos lampbalett föreställer också pärlor eller eldklot, fallande tårar och regndroppar. Kultur och natur, sakralt och världsligt i ömsesidig förening. Partos gripande bidrag till lampkonsten slår ut det mesta i tider av adventsstakar och julkonserter.

I flera utställningar har även Henrik Eriksson känsligt undersökt hur tingen, materialen och konstformerna uppträder när de korsas, går i dialog och agerar fritt. Men sällan med ett så oanat och monumentalt resultat som nu på Nordin Gallery. I verket ”Fallen painting” uppenbarar han vad nedsmält aluminium målar när den kastas ut på träramar för att stelna i nollgradigt väder. Mirakulösa naturhärmningar visar det sig, på pricken lika muskelsenor och ryggen på en tjur, en blöt katt och en ängel, ringlande färgklickar och ett manligt könsorgan med mjuk förhud.

Inte flummigt alls får jag veta. När metall stelnar beter den sig som huden och snön. Ovanpå den varma aluminiummassan bildas ett segt skinn som tänjs och sjunker samman medan innandömet svalnar, kristalliseras och tränger sig fram. Monterade på stora följsamma gipsplattor förvandlas Henrik Erikssons silverglänsande aluminiumflak till ekofilosofiska versioner av Jackson Pollocks action painting-måleri och Lynda Benglins golvmåleri.

”Marble” i betydelsen marmor, kallar Henrik Eriksson sin utställning och påminner om det verbala släktskapet med ordet ”marvel” i meningen underverk. Genom att följa och styra materialen får han också tapetklister, hammarlack och oljefärg på återanvänd galvad plåt att åstadkomma ett marmorerat måleri av kalligrafiskt snitt, hejdat i ögonblicket före kitschen. Att flyta med och stanna upp, backa och vända tycks vara Henrik Eriks­sons signum. I synnerhet i linjeteckningarna. Här som en mental med- och motrytm monterad ovanpå den fotograferade bilden av bussfönstrets förbiilande Norrlandsskogar.

Om Henrik Eriksson motverkar kitschighet med materialkunskap går New York-konstnären Brendan Cass fiktiva naturmåleri rakt i kitschens fälla. På Lars Bohman Gallery visar han landskap från platser han aldrig sett. Det är kul så länge landskapen är gjorda av färg där floden föreställer ett penselstreck, berget en violett triangel, blommorna gula klickar och orange lågor. Men när skog och träd upprepas som mekaniska tecken i konsumismens självlysande färger faller Cass måleri ner i grundlöshetens tomrum. Blå färg klarar sig inte på lösryckta grenar som låtsas vara granar.

I Den norska konstnären Anne-Karin Furunes måleri på Galleri Andersson/Sandström samverkar metod, material och motiv på lika villkor. Kanske består kraften i hennes målade porträtt av att de också föreställer sättet de är gjorda på. Det är ett humanistiskt förfarande. På stora svartmålade dukar perforerade med mindre och större hål tonar osminkade kvinnoansikten fram. Neutrala och mildögda. Ytans hålrum signalerar dubbelbetydelser. Måltavla, galler och granskning. Oskyldigt prickmönster, pointillism eller raster? Som skydd, minne eller exploatering?

Furunes porträtt värnar och avslöjar. Här steriliseringspolitikens offer, med fotografier hämtade från Statens institut för rasbiologi i Uppsala. Under ytan Furunes genomborrande djup.