Två manliga hjältar. Två av den glödande konstmarknadens mest galet eldiga nummer!
Så rika utställningar som Gauguin på Tate Modern i London och Monet på Grand Palais och Musée Marmottan i Paris kommer vi aldrig att få se i Stockholm. Försäkringskraven har blivit monstruösa. Men är det verkligen värt att resa bort för att i köerna få en glimt av de verk som man numera ofta kan detaljstudera på nätet?
Ja. Man ser med hela kroppen. Både Gauguin och Monet hade skolats i akademiska normer för seendet, och båda protesterade mot de teorier som de lärt sig. 1890-talet var bådas måleriska höjdpunkter. Men i sina protester gick dessa två konstnärer helt motsatta vägar.
På Tate Moderns intelligenta Gauguinutställning följer jag två spår – det ena med Gauguins många självporträtt och det andra med hans försök att måla fram en utopi, en ny värld genom att idealisera den utdöende kulturen på Tahiti.
Tate kallar sin utställning ”Gauguin. Maker of myth”, och den gör Gauguin till en modern konstnär, en mytmakare som med alla till buds stående medel – också politiska – försöker sprida sin konst. Alla hans brev och självporträtt skriker ut: Detta är jag, Gauguin, outsidern som brutit med finansbranschen i avsky för materialismen och som nu letar efter mig själv och ett mer vitalt sätt att leva som jag kan visa upp för ett Europa i kulturella dödsryckningar!
Gauguin, som skröt med sitt peruanska ursprung, skjuter ofta sitt huvud snett in i bilderna. Han målar sig som en djävul som betraktar oss, publiken, men också ser inåt, i sin egen konstnärssjäl. Gauguin kommer inte ifrån att han själv utgör en länk i den europeiska kulturkedja som han så hatar. Denna dubbelhet gör honom till en mycket modern person – ja, rent av mer spännande än de egna bilderna.
Gauguin hade en skräck för att bli bortglömd och skrev febrilt; artiklar, inlagor, brev och böcker. Detta brokiga material utgör hans samlade verk. Genom måleriet och de utställda texterna kan man nu stava ihop hur han byggde myten om sig själv som ”vilden” och geniet som för konstens skull hade rätt att bryta mot alla samhällskontrakt.
Det framgår också att det jordiska paradis som han förebådade under sina sejourer i Bretagne och sedan målade på Tahiti och Marquesaöarna var en ren konstruktion. Och att han själv var medveten om att det ståtliga Paradiset redan hade underkuvats. Utan den franska kolonialiseringen av Tahiti skulle inte heller Gauguin ha kunnat leva sitt drömliv.
Hans målningar är rituellt dekorativa med kvinnor (egentligen alltid flickor) i återanvända, schablonartade ställningar. Färgerna är frasande med djärva kollisioner, framför allt mellan lila, gult och skärt.
Turisten Gauguin hade med sig ett eget fickmuseum som inspiration och det blir uppenbart att han drogs till egyptisk gravkonst och till gamla hovkulturers sirlighet. Det var bara i teorin (och i sina träarbeten) som han drev en stilistisk revolt, en ”primitiv” ursprunglighet och enkelhet. Ändå var han en primitivist i den meningen att han hoppades på en framtid som var retro och innebar en återgång till en svunnen tid. Den paradoxen delar Gauguin med många av 2000-talets miljöaktivister …
I de två Parisutställningarna med Claude Monets konst är behållningen inte idéerna utan själva måleriet. Monet kunde utgå från vilket motiv som helst för att få en chans att måla ljus, fukt, vatten, ånga, dimma och övergångar mellan olika atmosfäriska frekvenser. Han ville bara komma så nära inpå ljusskiftningarna som möjligt. Han kunde ha dussintalet dukar på gång samtidigt och springa mellan skuggningarna för att vara så ”sann” mot verkligheten som möjligt. Ibland beskrivs han som en positivistisk syn-maskin. En som enbart registrerar.
En stor skillnad mellan de två målarna är alltså att Gauguin konstruerade sin värld i ateljén, medan Monet sökte upp sin, utomhus. Särskilt utställningen på Grand Palais är magnifik med rum efter rum av impressionism inlånad från världens alla hörn. Men får jag en ny bild av konstnären?
Det tycker jag när jag står inför hans sena näckrosmålningar, de som påminner om Jackson Pollocks actionmåleri i sin frenetiska gestik. På dessa dukar finns inte längre någon himmel, bara vegetation. Jag kan inte orientera mig i tid och rum utan störtar rakt in i penseldragens virvlar, målade med brinnande färger.
Det tycker jag också inför en serie Monetbilder som jag aldrig tidigare sett. Även dessa mycket sena Venedigmålningar har något gastkramande, gotiskt över sig. Här speglar sig gredelina palats med blodröda hålrum i smutsiga kanaler. Är de verkliga byggen eller är de inre skuggor?
Idyllikern Monet uthärdar jag knappast. Men dessa dallrande, mörka målningar får mig att gå tillbaka även till de tidigare, soliga idyllerna. Och i de rummen inser jag att det rena seendet var Monets myt. Att idyllen var en konstruktion.
Att även Monet var en mytmakare, likt Gauguin.