Georgia O’Keeffe och Roni Horn på Whitney Museum of American Art.

Det våras för en äldre generation kvinnliga konstnärer, i alla fall på New Yorks museer och konsthallar. Under hösten och vintern har publiken bland annat fått uppleva ambitiösa retrospektiva satsningar på Georgia O’Keeffe, Roni Horn, Dorothy Iannone och Ree Morton. Vilket är mer än i många andra storstäder med aktiva konstscener och definitivt mer än i New York för tio år sedan.

Att det hänger ihop med en ökad feministisk medvetenhet är säkert. Kvinnor i ledande ställning är givetvis ingen garanti för jämställdhet – tänk Margaret Thatcher – men faktum är att tre av de fyra institutionerna som gjort solopresentationer med kvinnliga konstnärer har kvinnliga chefer eller chefsintendenter.

Kändisen i sammanhanget är målaren Georgia O’Keeffe (1887–1986). Hennes abstraherande måleri, som tidvis var helt nonfigurativt, har med kvinnorörelsens framväxt fått en renässans. Till den grad att de stiliserade landskapen, blommorna och kvinnokönen blivit utslitna genom otaliga vykort och affischer.

Den omfattande utställningen på Whitney Museum of American Art, med 125 målningar, akvareller, teckningar och skulpturer, fokuserar på O’Keeffes abstraktioner. Detta med ett uttalat syfte att ge henne en plats som en av den amerikanska konstens abstrakta pionjärer, likaså för att undvika fixeringen vid det som kan förstås som hennes kvinnligt sexuella bildvärld. Något som hon själv var mån om att slippa.

Jag är dock osäker på om museet lyckas tränga igenom den decennietjocka dimman av ”kvinnlighetstolkningar” som hennes popularitet onekligen bidragit till. Och även om O’Keeffes färgstarka måleri fortfarande engagerar så behöver verken mer rymd omkring sig än vad museet erbjuder.

Samtidigt visar Whitney den New York-baserade Roni Horns postminimalistiska verk från mitten av 70-talet fram till i dag, som i våras ställdes ut på Tate Modern i London. Horn har vidareutvecklat både minimalismen och identitetskonsten men det svala och kryptiska i hennes arbeten gör dem krävande för betraktarna som bokstavligen måste skärpa blicken.

Det är nog en anledning till att de inte slagit an hos en bred publik, trots sin betydelse bland konstnärer och andra kännare. Själv fascineras jag av hennes visuella precision som får förvånansvärt poetiska effekter. Verken består ofta av par, två delar som vid första anblicken ser identiska ut. Som till exempel i färgfotografiserien ”Becoming a landscape”, där närbilder på en tonårings ansikte tagna med några sekunders mellanrum ofelbart avslöjar små skillnader som ögonlockens läge och solljusets vinkel. I samma serie finns syskonbilder som föreställer vattenytor i Islands varma källor, där varje sekund innebär nya formationer.

I ett ofta visat parfärgfotoverk hängt som ett rutnät på väggen avbildar hon ett femtiotal gånger sin systerdotter som råkar vara mycket lik konstnären som ung. På Whitney är de två tvillingserierna till och med installerade på olika våningsplan. Att fotografier av konstnärens androgyna ansikte pryder katalogomslaget är ingen slump – identitet och subjektivitet är kokpunkten i hennes konstnärskap. Till skillnad från O’Keeffe, som i sin bildvärld ville undvika den egna livsbanan och i stället poängtera det rent formella i måleriet, tematiserar Horn sin egen biografi.

Hon inkorporerar den egna erfarenheten i verken men utan att för den skull bli privat eller självutlämnande. Själv har Horn beskrivit sitt arbete som en ”identitetens encyklopedi”. Material och motiv som bär med sig och förkroppsligar det föränderliga är viktiga i hennes konstnärskap, till exempel vatten och glas, där det senare gjuts i olika former och beter sig radikalt annorlunda beroende på vilka ljusförhållanden som råder.

USA-födda men i Berlin bosatta Dorothy Iannones sexuellt explicita målningar och skulpturer är, olikt Horns, fulla av privata referenser till hennes samliv med den mångårige partnern och ”musan” konstnären Dieter Roth. Men allt utifrån Iannones perspektiv. På höstens utställning på the New Museum, den 75-åriga konstnärens första solopresentation i USA, visades hennes tidiga verk (1965–78), som på den tiden ofta ingick i Fluxussammanhang. Hennes öppna och närmast andliga relation till sexualitet har haft radikala effekter även utanför konsten: när hennes exemplar av Henry Millers ”Kräftans vändkrets” beslagtogs av amerikanska tullen 1961 polisanmälde hon händelsen, vilket ledde till att den tidigare förbjudna boken blev laglig.

I en omskriven utställning på the Drawing Center gjordes även en välkommen presentation av Ree Mortons (1936–1977) relativt okända men spännande postminimalism, som fick ett abrupt slut när hon dog i en bilolycka. Hon ingöt känsla i minimalismens förnuftsdrivna tradition genom att bland annat låta handens avtryck märkas i seriella blyertsteckningar och ge plats åt kitschiga element i annars stränga kompositioner. Hon delade Horns intresse för det konceptuella och analytiska i kombination med det berättande och personliga. I likhet med såväl Horn som Iannone ville Morton ”feminisera” tradionellt manliga områden.

Konstvetaren Griselda Pollock visade redan på 80-talet att kvinnor sedan århundraden varit aktiva som konstnärer och att de dessutom både ställt ut och sålt sina verk. De accepterades så länge de höll sig för sig själva, ägnade sig åt traditionellt kvinnliga ämnen och tekniker, och inte utmanade den ”riktiga” konstens värden eller hierarkier.

Gäller samma princip i dag? Eller släpps även kvinnor fram som ger sig in på ”manliga” fält och utmanar dem? O’Keeffe, Horn, Iannone och Morton har alla, på skilda vis, förenat företeelser som anses kvinnliga med klassiskt ”manliga” tekniker, metoder och ämnen. Dessa äldre kvinnliga konstnärer blandar – hybridiserar – och omformar på så vis konstens egna normsystem. Dessvärre har jag svårt att se att yngre kvinnliga konstnärer i dag får samma utrymme på institutionerna och kan arbeta på samma villkor som männen.