Malmö konsthall bjuder på brutala krigskommentarer – Goyas etsningssvit ”Krigets fasor” och Gerhard Nordströms samhällskritiska målningar som samtida konceptkonstnärer borde se och lära av.
De djupa, breda plogfårorna glänser som nystyckat kött i Gerhard Nordströms höståkrar. Myllan är mörk och tung av regn, här och var i fårorna glittrar små vattenpölar till och speglar molnen. Himlen är låg, horisonten hög.
Och jordens dragningskraft är mäktig.
På Malmö konsthall hänger de monumentala åkermålningarna ut mot parken, badande i det grå decemberljuset. Det ger dem en saklighet som faktiskt överraskar mig – jag som sedan många år inte kan passera en nyplöjd skånsk betåker utan att tänka ”en Nordström”. I hans bilder tar sig realismen så estetiskt övertygande och överväldigande uttryck att man lätt glömmer kylan i dem. Brutaliteten.
Men detta undertryck av vilande och lågmält våld är hela hemligheten. Plogfårornas djupa blånande skåror, de brända kropparna i Pompejibilderna, sprickorna i en förfallen vägbro och de massakrerade krigsoffren som smyger sig in i semestergrönskan i sviten ”Sommaren 1970”: alltsammans är i grunden spår av samma blinda gravitationskraft. Världen som ett enda vanitasmotiv.
Mot denna grymma tyngd gör måleriet motstånd. Malmö konsthalls utställning ger en bred bild av Nordströms konstnärskap, från sextiotalets agiterande antikrigsgrafik till de senaste årens närstudier av ruttnande stubbar och rotvältor. Just grafiken är viktig: det är här det börjar. I denna manifesterande indignationskonst tycks Nordström först hitta den förbindelse han söker mellan bild och värld. Som i ”Kunskapens frukt” –där ett fruktstilleben förvandlas till ett svampmoln medan betraktaren bränns till döds. En opolitisk konst blir livsfarlig.
Som en konsthistorisk kommentar till Nordströms utställning visar konsthallen Francisco Goyas långa etsningssvit ”Krigets fasor”. Fantasilöst, tänker jag först, efter att ha sett Goya bli gisslan i den ena grupputställningen efter den andra på senare år. Men när man vandrat en stund mellan salarna känns kopplingen ändå motiverad. Inte minst för att den visar hur begränsningarna i en teknisk tradition blir en kreativ kraftkälla när verklighetens fasor bryter in i den.
I Nordströms fall finns alltså paralleller i grafiken – men framför allt förstås i sviten ”Sommaren 1970”, där en idyllisk landskapstradition korsklipps med tidningsbilderna från USA:s massaker i Song My. Dessa femton stora oljor, som blev Nordströms genombrott, har tidigare brukat trängas ihop till ett enda bildband, en klaustrofobisk vägg av verklighet. Här sprids de ut så att de fyller hela konsthallens centrala ljusschakt, något som ger mer utrymme för det måleriska hantverket i varje enskild bild.
Och det är bra. För är det något som gör dessa bilder levande i dag är det inte politiken och moralen – här är de väldigt mycket sjuttiotal – utan just tyngden i den hantverksmässiga processen. Långsamheten, noggrannheten. Den fasta och envisa blicken. Som när den laddas med det snabba medieflödets chockeffekter blir till en sylvass, politisk motståndshandling.
Det ni, alla samtida konceptkonstnärer. Se och lär.