Att göra historien levande handlar om att fånga blicken. Skapa illusion. Får man uttrycka sig så naivt? Inför Gert Germeraads känsliga porträttskulpturer på Kristianstads konsthall blir jag plötsligt övertygad om att det kan vara så enkelt. Hos Germeraad är det ögonen som tränger igenom lagren av tid och statistik med sina påsar, sina hängande ögonlock, sina asymmetriska vinklar och rynkor. Och ger mig känslan att jag står inför en medmänniska, en samtida, en like.

Germeraad, en holländsk konstnär som numera bor i Sverige, ägnar sig i sina originella lerskulpturer åt att lyfta fram offren för nazismens och rasbiologins idéer. I ”Gestapo” modellerar han utifrån fotografier ur nazisternas arkiv en serie ömsinta porträtt av polska lantarbetare som arresterades under kriget för ”arbetsvägran” eller ”förbjudet umgänge”. Med sina slitna, sorgsna ansikten och ljusa, klara blickar träder dessa kvinnor och män ut ur arkivens anonymitet. Så får också ett omänskligt förflutet något av sin mänsklighet tillbaka.

I Kristianstad, där man nu visar den första större utställningen med Germeraads verk, hamnar Gestaposerien lite i skuggan av en ny verksvit, ”Om rasbiologi”. Här använder sig Germeraad av samma metod, men riktar i stället udden mot Sverige och det statliga institutet för rasbiologi, som under ledning av Herman Lundborg inventerade det svenska ”folkmaterialet” från tjugotalet och framåt.

I konsthallens installation tronar de skulpterade porträtten av svenska ”rastyper” på vävda dukar mot en bakgrund av gamla korsstygnsbroderade tänkespråk som ”Borta bra, hemma bäst”. En känga, förstås, åt den trivsamma folkhemsnationalism som så länge tolererade denna sjaskiga verksamhet – men också åt den bekvämlighet som även för konstnären lurar i reflexen att se ansikten som ”typer” snarare än individer. Det verkligt svåra handlar kanske inte om att fånga blicken, utan om att möta den.