Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Konstrecensioner

Goldin + Senneby: ”Standardlängden av ett mirakel”

Konstnärsduon Goldin + Senneby är aktuella med en ”muterande retrospektiv” på Tensta konsthall och flera andra platser i Stockholm. Fascinerande och lärorikt men väl snårigt, tycker Bo Madestrand.

UTSTÄLLNING

”Standardlängden av ett mirakel”
Goldin + Senneby
Tensta konsthall, med flera platser i Stockholm. Visas t o m 15/5.

Hösten 1993 hängde konstnären Charlotte Gyllenhammar en uppochnedvänd ek över gaturummet vid Drottninggatan, mitt i centrala Stockholm. Det var på en gång en surrealistisk betydelsekrock mellan naturen och den urbana miljön, och en kommentar till den pågående bankkrisen – eken är ju som logotyp för de svenska sparbankerna en klassisk symbol för ekonomisk stabilitet och tillväxt.

När konstnärsduon Goldin + Senneby tjugofem år senare baxar in en ek i Tensta konsthall är referenserna till stor del desamma. I sitt gemensamma konstnärskap har Goldin + Senneby ofta utforskat det ekonomiska systemet och dess symboler.

Men Tensta är inte Stockholm city. Det fysiska och mentala avståndet till innerstan påminner om förortens perifera läge, socialt såväl som ekonomiskt, och om paradoxen i att en tätbebodd betongförort ligger utslängd mitt bland skogsdungar och fält.

Det finns fler skillnader. Liksom i tidigare arbeten har Goldin + Senneby engagerat hantverkare och kreatörer för att realisera sina egna idéer, precis som företag ofta outsourcar själva tillverkningen av sina produkter på underleverantörer.

Under utställningens gång kommer sålunda den itusågade eken att förvandlas till möbler av snickaren Moa Ott. Konsthallens personal är klädd i kvarglömda kläder från kemtvättar i Stockholm, återanvända och omvandlade till modeplagg av designern Behnaz Aram.

I stället för en traditionell katalogtext har dessutom författaren Jonas Hassen Khemiri skrivit en vindlande novell i en enda mening, som både kommenterar och fiktionaliserar Goldin + Sennebys projekt. Den läses upp av konsthallens personal klockan 14:12 varje dag under utställningsperioden.

Och det är bara början. Utställningen, som konstnärerna betecknar som en muterande retrospektiv, består av flera parallella projekt i och omkring Stockholm. Behnaz Arams specialsydda plagg visas och säljs även i butiken A Day’s March på Kungsgatan, medan verket ”Money will be like dross” från 2012 visas i Finansinspektionens lokaler på Vasagatan.

På Waldemarsudde finns framför allt det nya verket ”The plot”, en modell av Moa Ott som gestaltar ett litet stycke mark som Goldin + Senneby köpt i Kent i England. Till installationen hör en pjäs av författaren Pamela Carter som kommer att läsas upp den 14 april av skådespelaren Hamadi Khemiri – bror till Jonas Hassen Khemiri.

 

Låter det förvirrande? Det tar inte slut där. Mellan eken på Tensta konsthall och utställningarna på stan löper mängder av associationer och korsreferenser, många förmodligen bara begripliga för konstnärsduon själva.

 

Så där snurrar det på. I Goldin +  Sennebys konstnärliga universum hänger allt samman, om än på ett snårigt och ofta svårbegripligt sätt. Associationerna hakar i varandra i betydelsekedjor som ömsom är glasklara, ömsom absurda och konspiratoriska.

I lobbyn på Finansinspektionen visas ett verk som, trots sitt obskyra innehåll, är en perfekt ingång till deras konstnärliga metod. Bakom en rekonstruktion av lobbyn till den statliga ryska banken Eurobank i Paris hänger en karta över Marly-skogen i Paris. På det tillhörande ljudspåret berättas att surrealisten Georges Bataille lär ha haft hemliga möten vid en ek i skogen med sitt sällskap Acéphale för att fira mordet på Ludvig XVI 1793.

Vid samma tid ska pengarnas frigörelse från metallvärdet ha inletts – en resa som fullbordas under vårt eget århundrade, när pengarna inte bara är virtuella belopp i ett globalt datasystem utan dessutom frikopplats från statsmakten och rör sig i ett eget, gränslöst territorium.

Låter det förvirrande? Det tar inte slut där. Mellan eken på Tensta konsthall och utställningarna ute på stan löper mängder av associationer och korsreferenser, många av dem förmodligen bara begripliga för konstnärsduon själv. I en recension av utställningen ”Vårt arbete” på Lunds konsthall förra veckan (DN 28/1) påpekade Dan Jönsson att många av de visade verken är svåra att ta till sig för en publik som inte är specialkunnig eller förstår engelska.

I det här fallet tillkommer ytterligare en komplikation: för att ta del av utställningens alla förgreningar måste man ha tid och energi att röra sig över ett stort geografiskt område under minst två dagar. Det kan man möjligen klara om man är konststudent eller kritiker, men förvärvsarbetande småbarnsföräldrar göre sig knappast besvär.

Det är synd, Goldin + Sennebys konst är både fascinerande och utmanande i all sin komplexitet. Har man möjlighet att sätta sig in i den lär man sig mycket, såväl om den ekonomiska marknaden som om hemliga sällskap, lantbrukspolitik och mycket annat.

Men den är också ett symtom på en konstvärld som sluter sig omkring sig själv, även när den uttalade ambitionen är att vara gränsöverskridande och inkluderande.