En dag 1970 knackade det på dörren till den unge konstnären Claes Hakes ateljé i Göteborg. Hake höll just på att lägga sista handen vid en väggskulptur för ett nybyggt bostadsområde på Hisingen: en stor, taggig, hornliknande sak målad i den amerikanska flaggans färger. Allt var i stort sett klart för installering – men när HSB:s representanter förstod hur verket skulle se ut så var det slut på samarbetet. Skulpturen fick bli kvar i ateljén.
Nu hänger Claes Hakes ”Amerikanaren” som en enorm trofé högst upp på väggen i Göteborgs konstmuseum: kronan på verket så att säga i avdelningen med agitationskonst. Så var den visserligen inte tänkt, enligt Hake själv, men det var så den landade i tiden och debatten. När jag nu står framför den funderar jag på vad som egentligen har hänt sedan 1970. Vore en offentlig skulptur som ”Amerikanaren” möjlig i dag?
Nej, troligen inte. Jag vet inte ens om någon skulle försöka.
Men inne på konstmuseet, och med snart fyrtio års distans, blir det förstås en annan sak. Historien om Hakes verk är bara en av de politiska legender som måste berättas när nu museet gör sin stora sammanfattning av den västsvenska konstens sextio- och sjuttiotal. En annan är förstås skandalen samma år kring Peter Dahls målning ”Liberalismens genombrott i societeten” – som hämtades av polis från konsthallen och blev föremål för en bisarr rättegång där expertis från Valand kallades in för att vittna om dess konstnärliga kvalitet.
Det var ju så det var i Göteborgs konstliv på 60- och 70-talen, enligt den gängse bilden: ständiga skärmytslingar med den goda smaken. Helt enkelt lite stökigare, lite mer politiserat än i Stockholm eller Malmö under samma tid.
Det där är både rätt och fel, visar det sig. Utställningen tar sin början i ett tidigt sextiotal där de konstnärliga motsättningarna var allt annat än politiska. Här gick fronten fortfarande mellan ”Göteborgskolorismens” traditionella måleri och den abstrakta modernism som odlats i kretsen kring Endre Nemes på femtiotalet. Sextiotalets öppna, sociala konst fick sent fäste i Göteborg.
Å andra sidan: när vänstervågen väl svepte in i Göteborgskonsten så gjorde den det med besked. Den politiska konsten här blev snäppet fränare, mer agitatorisk än på andra håll. Skillnaden är svår att peka ut, den handlar främst om en övergripande stämning, delvis synlig i tekniker, tonfall, influenser. I den ambitiösa bok som ges ut i samband med utställningen prövar Kristoffer Arvidsson att se det som en ideologisk fråga. Medan studentvänstern i övriga landet stod under maoistiskt inflytande var den i Göteborg, inte minst på Valand, i händerna på stalinisterna i KFML(r).
Vad det berodde på i sin tur kan man fråga sig. Kanske var det så att konstscenens sociala och klassmässiga förutsättningar var annorlunda, mer polariserade. Men här kan jag bara spekulera.
Hur som helst, det är denna agitations- och propagandakonst som är behållningen här. Medan de bleka raderna av koloristiska regnbyar och hövolmar knappt orkar lyfta från väggarna sparkar den politiska plakatkonsten rätt upp i samtidens slappa röv. Mycket är förstås schabloner och banaliteter, men ändå: det som smittar är energin och beslutsamheten, tron på konsten som en omvälvande kraft såväl i vardagen som i historien.
Hit hör också det drivna hantverket. Idén om konstbilden som motvikt mot de industriellt producerade massbilderna är stark inte minst hos feministiska textilkonstnärer som Aja Eriksson eller Agneta Goës – vars sköra applikationer och lagningar hör till utställningens mest fängslande verk. Men hantverksromantiken var också en frukt av de starka impulserna från tredje världens politiska brukskonst. Här synliga exempelvis i Torsten Billmans och Svenrobert Lundquists kinesiskt inspirerade träsnitt med motiv från kriget i Vietnam och majrevolten i Paris.
Sådana bilder påminner om en viktig men ofta förbisedd effekt av den politiska rätlinjigheten: i fråga om globala intryck bidrog den faktiskt till en större öppenhet. Och även svartvitheten hade trots allt sina gränser. Själv fastnar jag en bra stund framför Reinhold Lindbergs porträtt av ett par raggare, ”Dajjan och Diktatorn”. Två arbetarkillar i tidstypisk jeansuniform med USA-flaggan på ärmen, uppställda mot en vägg av nynazistisk graffiti. ”Stoppa alla vänstersnutar”, står det.
Det är ett dystert men också solidariskt porträtt. Lite som i Nationalteaterns bästa låtar: en realismens seger över politikens alla självklarheter.
I anslutning till utställningen ger konstmuseet ut publikationen ”Upp med rullgardinerna! Konsten i Göteborg under 1960- och 1970-talet”, ett större forskningsprojekt.