Greta Magnusson Grossman var en av våra mest originella arkitekter, men är i dag märkvärdigt okänd i Sverige. Nu berättar Arkitekturmuseet om hennes unika karriär.
”Den enda fördelen med att vara en manlig möbeldesigner är att män är starkare rent fysiskt.”
Det sa funkispionjären Greta Magnusson Grossman (1906–1999), vars möbler, armaturer, textilier och arkitektur nu visas på Arkitekturmuseet. En omfattande och omsorgsfullt gjord utställning, med en ljus, skir scenografi som fint lyfter fram även möblerna i relativt mörka träslag.
Greta Magnusson Grossman lyser med sin frånvaro i den svenska designhistorien, men är väl värd den uppmärksamhet hon nu äntligen får. Inte bara för att hon hade modet att bli snickarlärling i tjugotalets Helsingborg, en tid då kvinnliga designer förväntades ägna sig åt textilier, om de över huvud taget lyckats ta sig in på någon konstskola. Hon startade dessutom raskt ett eget möbelföretag och hann bli omskriven som ”Sveriges enda kvinnliga arkitekt och designer” innan hon 1940 lämnade sin Gärdeslägenhet för Los Angeles och blev en central figur inom L A-modernismen.
Greta Magnusson Grossman var bra på att fånga sin tid i tredimensionell form. Hennes möbler andas optimistisk modernism och är enkla men fulla av experimentlusta. Hon blandade valnöt med gjutjärn i soffborden, lät skrivborden få tre ben i metall och ett i trä och förespråkade, tvärtemot gängse funkisnormer, senapsgula och terracottafärgade väggar. Mest känd är hon för armaturerna ”Cobra” och ”Gräshoppan” i emaljerad metall och mässing från slutet av fyrtiotalet. För Cobralampan fick hon Modern Museum of Arts Good design award.
Greta Magnusson Grossmans tankar om arkitektur känns märkligt aktuella: hon utmärkte sig genom att bygga på sluttande, ”omöjliga” och därmed billiga tomter och jobbade mycket med flyttbara väggar, ihopfällbara kök och inbyggd förvaring. Grossman House, som hon byggde till sig själv på Claircrest Drive i Beverly Hills 1956–57, bestod av ett enda stort rum. Byggnaden hade stålstomme, sköt ut över marken och vilade på slanka pelare. De flesta väggarna, både interiört och exteriört, kunde flyttas allt efter skiftande väder.
Enligt L A Times kopierades Magnusson Grossmans lampor så frekvent att de blev en ikon för den amerikanska femtiotalsdesignen. Under samma decennium blev hon Hollywoodstjärnornas favorit. Hon gjorde inredningsförslag till Frank Sinatra, Gio Ponti visade hennes möbler i sitt arkitekturmagasin Domus och i Arts and Architecture nämndes hennes namn i samma andetag som Frank Lloyd Wright och paret Eames.
Så varför föll hon i glömska?
Hon var kvinna och hade inte likt Ray Eames en manlig designpartner, är ett skäl som anförts. Men Greta Magnusson Grossman är långtifrån den enda skickliga designern som blivit bortglömd. Möbelformgivaren Axel Einar Hjort, på trettiotalet chef för NK:s möbelkontor och den som nekade Greta jobb med motiveringen att ”det saknas faciliteter för kvinnor”, stod också han länge i skuggan. Det var först häromåret som han lyftes fram av några entusiaster.
Att Magnusson Grossman åter är på tapeten har liknande orsaker. Delvis handlar det om en ökad feministisk medvetenhet, hon är en i en lång rad av äldre kvinnliga kreatörer som nu får en renässans. Det handlar också om ett återuppväckt intresse för funktionalismen, både som form och som innehåll. Men framför allt handlar det om en amerikansk antikvitetshandlare. I tio år har Evan Snyderman, som driver New York-galleriet R 20th Century, bedrivit detektivverksamhet i den svensk-amerikanska designerns fotspår. Och därmed fått antik- och auktionsmarknaden att vakna.
I dag säljs Greta Magnusson Grossmans möbler för sexsiffriga belopp på svenska auktionshus, inte minst för att amerikanska samlare trissar upp priserna. Det danska femtiotalet är utfiskat, och i en auktionsbransch som ständigt söker nya kickar blir Magnusson Grossmans möbler i begränsade upplagor återigen en pusselbit som passar in.