Konsthösten börjar i introspektionens tecken. Efter ett par tuffa år tycks konstmarknaden ha stabiliserat sig, och när Stockholmsgallerierna slår upp sina dörrar i kväll dominerar ett lågmält, eftertänksamt och vardagsfilosofiskt tonläge.
Det är ett tema som ligger i tiden. Hösten 2010 är djup och eftertanke det nya svarta, såväl inom populärkulturen som på kultursidorna. Bonniers har precis lanserat det andligt färgade livsstilsmagasinet Yourlife, yogan har nästintill blivit statsreligion och Ann Heberlein undersöker ondskans väsen i sin nya bok.
Det kanske tydligaste exemplet på detta djupseende i konsten är Gunilla Klingbergs utställning på Galerie Nordenhake mitt i Vasastans gallerikluster. Golv, väggar och tak täcks av ett orangefärgat rutnät som markerar de så kallade currylinjerna, som sägs påverka både människor och djur med sina ”energier”.
Klingberg, som tidigare undersökt det andliga symbolvärdet i kommersiella logotyper, korskopplar nu nyandlighetens teorier med ett mer konceptuellt förhållningssätt till den omgivande arkitekturen.
Det låter kanske konstigare än det är, i sin utställning lyckas Klingberg förena de två världarna med bedräglig lätthet. New age-lärans metafysiska rutnät låter sig utan större motstånd tvinnas samman med rummets stramt modernistiska linjer, medan den astronomiska kartläggningen av månens faser lika gärna kunde ha hämtats från mer flummiga sammanhang.
Enligt samma logik kan den rumsskulptur som skapats av en itusågad och labyrintiskt hopfogad dörr lika gärna ses som en port till det undermedvetna som ett lekfullt, abstrakt formexperiment. Utställningen är lika visuellt helgjuten som den är innehållsligt ambivalent – här finns ingen bokstavstro, utan snarare en sund skepsis inför såväl konstens som andlighetens teoribyggen.
På samma sätt förhåller sig Bella Rune till den svenska naturmystiken i sin utställning på galleri Crystal, 20 meter nedåt gatan från Nordenhake. Rune har greppat motorsågen och fällt ett antal granstammar som hon fjärmat från sitt naturliga sammanhang med täckande silversprej och installerat som en portal i entrén.
Rune tycks på en gång äcklas och fascineras av tanken på en ursprunglig, obefläckad natur och maskerar den bakom grällt färgade textilier och punkiga slogan. Det är rebelliskt, vildvuxet, och lite osorterat.
I samma kvarter har Carin Ellberg i Andréhn-Schiptjenkos projektrum skapat en drömsk, vardagssurrealistisk dagbok som för tankarna såväl till den ryske poeten Vladimir Majakovskijs boktitel ”Ett moln i byxor” som till tysken Heinz Edelmanns omslag för Beatlesskivan ”Yellow Submarine”. De slingrande, svävande teckningarna förenar telefonklottrets automatiska improvisationer med en linjemässig exakthet och en karamellig kolorit i rosa, beige och gult.
Ellberg skildrar en inre verklighet som skiljer sig från livsstilstidningarnas prudentligt organiserade verklighetsflykt, men tangerar den ändå med sin fixering vid handväskor, inköpslistor, plisserade kjolar och husdrömmar. Det är tveklöst en kvinnlig erfarenhet som gestaltas här, men den är på en gång mer abstrakt och mer sann än den kommersiella versionen.
Den norska konstnären Ida Ekblad är en ny bekantskap för den svenska publiken. Hennes utställning på Bonniers konsthall består av skulpturer och installationer som skapats av råmaterial från Stockholms gator och sopstationer – ett slags platsspecifik gatukonst där de slumpmässiga fynden ger verken en viss lokalkaraktär. De liggande, gjutna betongblocken har färgats in med pigment och fått en ornamentik bestående av tillplattade cymbaler, gamla rörstumpar, lastremmar och presenningar, medan de stående skulpturerna skapats av I-balkar, armeringsjärn och textilier.
Det har gjorts förr förstås, men Ekblads skulpturer har en formmässig exakthet som för tankarna till modernistiska skulptörer som John Chamberlain och Anthony Caro – utan att för den skull upplevas som pastischartade eller osjälvständiga. Bara det är imponerande.
Tillsammans ger dessa utställningar ett välkommet styrkebesked, och precis som förra hösten dominerar de kvinnliga konstnärerna. Här finns inga spektakulära utspel, men desto mer utrymme för kontemplation och eftertanke. Konsthösten börjar kanske inte med en skräll, men inte heller med gnäll.