Konstrecensioner

Hill som fin förnyare och fräck föregångare

Det danska museet Nivaagaards malerisamling ägnar svensken Carl Fredrik Hill en stor utställning. Det starka, balanserade urvalet är värt en resa, tycker Birgitta Rubin.

Konstutställning.

”Carl Fredrik Hill. Sveriges store landskabsmaler”
Nivaagaards malerisamling, Nivaa, Danmark. Visas t o m 31/1.

Det fina lilla danska museet Nivaagaards malerisamling utanför Köpenhamn gör nu sin största satsning någonsin. Och detta på Carl Fredrik Hill, ”Sveriges store landskapsmålare”. Det är den mest omfattande Hillutställning i Danmark sedan 1950-talet och recensenterna strösslar med superlativ om den romantiske konstnärsmartyren, förnyaren av landskapsmåleriet och föregångaren till såväl expressionism som surrealism.

Hill har hittills varit rätt okänd i Danmark, trots att han var skåning. Utställningen innehåller 40 oljemålningar, huvudsakligen från Frankrike, och ungefär lika många teckningar från sjukdomstiden.Samtliga är inlånade från svenska museer, med ett undantag – en spröd teckning från Roskilde, med domkyrkan och Sanct Hans hospital.

Där var Hill inlagd 1880–82, efter att han som 28-åring drabbats av en paranoid psykos med hörselhallucinationer, schizofreni, som brutalt ändade hans spirande målarkarriär. Hill togs först in på dr Blanches klinik i Passy utanför Paris, överfördes sedan på familjens initiativ till Danmark och därefter till Sankt Lars sjukhus i hemstaden Lund.

Men en grym kallvattenskur övertygade familjen om att i stället vårda honom i hemmet, där Hill under återstoden av sitt liv öste ur sig en helt enorm, egensinnig och expressiv ström av teckningar.

I Roskilde verkar Hill inte ha skapat någonting, bortsett från utställningens nerviga stadsvy. I salen noterar jag att den privata långivaren ovanligt nog vill skylta med sitt namn: konstnären Christian Vind.

Det är symtomatiskt. Efter Hills död 1911 fick Malmö konstmuseum en donation från familjen med de hemliga teckningarna, som fängslat både författare och en lång rad svenska, danska och nordeuropeiska konstnärer. Jubileumsåret 2011, då Waldemarsudde bjöd på en retrospektiv, arrangerade Lunds konsthall ett ”Möte med Hill”; hans uttrycksfulla sjukdomsteckningar ihop med besläktade verk av 25 nutida skandinaviska konstnärer.

På Nivaagaards malerisamling kan jag konstatera att det kryllar av besökare en vanlig vardag. Utställningens representativa urval är gjort av museets intendent i samarbete med den svenske Hillexperten Sten Åke Nilsson. Han var en av flera vittra konstprofessorer när jag för länge sedan läste i Lund. Snart 80 år fyllda fortsätter Sten Åke Nilsson att flitigt publicera sig. Förra året kom essäsamlingen ”Trädgårdarna i Kashmir” där han i en text följer Hill in i den psykiska sjukdomens nya skaparperiod, och i en annan målaren Carl Samuel Graffman, även han drabbad av schizofreni.

Just när jag läser katalogen, där Sten Åke Nilsson sammanfattar 40 års Hillstudier, dimper det ner ett nytt nummer av den amerikanska tidskriften Art news. Där beskriver artikeln ”Outsider art is moving in” hur fascinationen för särlingskonst och även folkkonst spridit sig från konstnärer och specialintresserade akademiker till den globala konstmarknaden.

På förra konstbiennalen i Venedig visades en mängd högst originella verk av oskolade konstnärer, av allt från besatta enstöringar och bisarra mystiker till personer med diagnoser som autism. Men också utbildade konstnärer som sökt en ”högre sanning” genom sinnesutvidgande experiment likt spiritism.

Auktionshuset Christie’s har nyligen anställt en expert på området – och enligt artikeln ser vi en allmän normalisering (och kommersialisering) av det mesta som tidigare utdömts som sjukt, skamligt eller osofistikerat. I postmodernismens och identitetspolitikens kölvatten växer det fram en mer inkluderande, polyfon historieskrivning.

Carl Fredrik Hills gränsgestalt är särskilt spännande i sammanhanget. Urvalet på Nivaagaard är befriande balanserat, mellan det som kan kallas friskt och sjukt, kontrollerat och hämningslöst, yttre och inre verklighet. Historiskt har intresset för Hills två perioder växelvis avlöst och samtidigt stärkt varandra, för att numera ha nått ett slags jämvikt (även prismässigt, upp till en nivå på 10 miljoner kronor).

I sin forskning har Sten Åke Nilsson dessutom kunnat peka på korrespondenser mellan den friske och sjuke Hills bilduniversum, vilket också bidragit till en uppluckring av gränserna.

Den största museisalen är ägnad måleriet och i stort sett kronologiskt hängd, inlett med ett mörkt skånskt slättlandskap från 1869. Tonvikten ligger på några serier, med realistiska landskapsvyer från Paris omgivningar och kusten vid Normandie.

Man ser hur Hill tar in alltmer ljus och intryck från impressionismen, och under det närmast maniskt produktiva året 1877 tillkommer flera av hans mest älskade motiv. Det är sviten ”Trädet och flodkröken”, med sitt underbart silvriga ljus, och den ljuvliga serien med blommande fruktträd.

Men i det karga stenbrottet vid Oise syns en febrig penselskrift, som dyker upp redan ett år tidigare i de ödsliga strandmålningarna från badorten Luc-sur-mer. Disharmonin ligger latent i nästan hela Hills produktion – i nocturner, tunga molntäcken, leriga hjulspår och mörka skogsinteriörer.

De ensliga små staffagefigurer som Hill ibland smyger in i landskapen är påtagligt taffliga. Men efter schizofrenins utbrott frodas han som fantasifull och färgstark figurmålare, med kurviga nymfer, exotiska djur och drömlika blandväsen. Verken på papper hänger i sidosalarna, där självhävdelsebehovet märks i teckningar täckta med hans namn och en ogenerad sexualitet väller fram i erotiska motiv som ”Skönheten och vilddjuret”.

Hill hade tillfälliga förbindelser med modeller och prostituerade i Paris och Sten Åke Nilsson leder i bevis att han under sjukdomsåren inte var så verklighetsfrånvänd som många trott. I sin isolering fick Hill visserligen resa i fantasin, men hämtade näring från faderns bibliotek med allt ifrån illustrerad världshistoria till skildringar av Afrika, Indien och det antika arvet. Familjen försedde honom även med nyutkommen litteratur.

Sten Åke Nilsson talar om att Hill ”approprierar” andras bilder, likt Picasso gör han om dem till sina. Men Hill återkommer också till sina egna motiv och minnesbilder från ungdomen. Jag fastnar längst framför oljorna från brytningstiden 1877–78, varav några målades på kliniken i Passy.

Ett isigt ”Hedlandskap med vagn” ger mig frossbrytningar, troligen Hills upplevelse av den mardrömslika transporten till mentalsjukhuset. De olycksbådande svarta granarna vid en skogstjärn är också målade ur minnet och ”Syster Anna” en minst lika oroande bild. Där böjer sig den mörka vegetationen hotfullt mot kvinnan, som en del tolkat som hans döda syster, och den centrala busken skuggar henne som en osalig ande.

Ett av sjukdomstidens starkaste och mest symboliska motiv är ett blommande fruktträd, men instängt i en grotta. Teckningen återfinns även på omslaget till Kerstin Norborgs nyutkomna roman ”Marie-Louise” (hyllad i DN 12/9), som spinner vidare kring det begränsade biografiska material som finns om en annan av Hills fyra systrar.

Marie-Louise hade själv konstnärliga ambitioner, som tidsenligt kvästes. Men det var hon, som med drastiska hot om att förlöpa hemmet med brodern, lyckades få den auktoritäre fadern, matematikprofessorn, att släppa i väg Carl Fredrik. Så att åtminstone han fick förverkliga sin konstnärsdröm.

Är denna Hillutställning värd en resa till Danmark?

Ja, tycker jag tveklöst, särskilt för dem som missade Waldemarsuddes jubileumsutställning. Här är så många verk samlade som man aldrig kan se sig mätt på, varav 18 utlånade från Nationalmuseum, annars magasinerade under den långa renoveringstiden. Dessutom finns en fruktbar dialog mellan Hill och samlingen, med flera av hans favoritkonstnärer som Claude Lorrain, Rembrandt och danska guldåldersmålare.

Nivaagaards malerisamling är i sig en pärla, skapad av den liberale, stenrike Johannes Hage. Han instiftade både en fond till gagn för psykiskt sjuka och lyckades förvärva verk av ett flertal gamla mästare; även av Cranach, Bellini, Jan Steen och Sofonisba Anguissola – något så ovanligt som en kvinnlig 1500-talsmästare.

Lägg till det att museet ligger vackert vid kusten, lättillgängligt med Öresundståget. Dessutom mitt emellan Louisiana och författaren Karen Blixens hemmuseum Rungstedlund.