En myckenhet naken hud, åtsmitande kjolar och bysthållare, svällande muskler, buteljer och rökverk. Allt i grälla färger och med rollfigurerna utkrämade över hela bildytan.
Det handlar om Iran. Fast förstås inte dagens Iran.
Nej, vad jag talar om är iranska filmaffischer som illustrerar den så kallade gyllene epoken inom iransk filmindustri på 50-, 60- och 70-talen innan ayatolla Khomeini & Co under åtskilliga år lade en död hand över landets filmkonst.
Det är Etnografiska museet på Djurgården som presenterar ett urval av iransk filmnostalgi i en aptitretande utställning.
Uppräkningen av motiv ovan kan tyckas antyda att iransk guldåldersfilm mest bara handlade om sex och sprit och exploatering av kvinnor. Men åtskilliga av dessa populärfilmer hade allvarliga teman och bröt ibland mot såväl dåtida som nutida föreställningar om kvinnans roll.
På affischen till filmen ”Mannen i buren” framgår det exempelvis med all önskvärd tydlighet vem som bestämmer: en kvinna sittande i gunga håller nonchalant i repet till en fågelbur där en uppenbarligen skakad mansfigur sitter obekvämt ihopkrupen.
”När det gick utför med pappa” illustreras med en affisch där en nedgången man halvligger framför en flaska och två glas i vilka en flicka och en pojke synes ligga avdomnade, eller rent av drunknade.
”Starka Shamsi” illustrerar ett helt annat fenomen: så kallade laat, som ofta felöversätts till ”huligan”, en speciell stöddig manstyp som spelar en central roll i iransk kultur. Det var muskulösa laat-killar från det fattiga södra Teheran som 1953 rekryterades av CIA för att störta den demokratiskt valde premiärministern Mohammad Mossadeq och återinsätta schahen vid makten 1953. Men laat har också periodvis fungerat som ”gatans Robin Hood” och slagit vakt om underklasskvarter och småbutiker gentemot lokala och centrala makthavares försök att ytterligare suga ut de fattigaste befolkningsskikten.
Ändå visar flertalet av filmaffischerna på Etnografiska museet renodlade populärfilmer som kretsar kring barbröstade kvinnor och kåthetskranka machomän.
”Hjältar dör aldrig” illustreras exempelvis av en brottartyp som överst på affischen kastar sin motståndare på mattan men som nederst borrar sig ned hos en kvinna i underkläder på en annan matta. Och affischen till ”Evas döttrar” domineras av en toppigt bystad dam i snäv kjol som äter äpple medan en orm med manshuvud slingrar kring trädet i lustgården.
Bland exiliranier väcker sådana här affischer blandade känslor. En del tycker att det rör sig enbart om massfilmer det vill säga inte den ”fina filmkonst” som de föredrar. Men samtidigt representerar filmaffischerna det förrevolutionära Iran som många exiliranier alltjämt hyser klockarkärlek till.
Affischerna ägs av sverigeiraniern Mostafa Ebadi. Han har gjort många resor till Iran, även till biografer på landsbygden, och samlat in svåråtkomliga och nötta exemplar som restaurerats och nu alltså för första gången visas för svensk allmänhet.