Vad finns bakom våra fasader? Är det ett grinande skelett? En befjädrad ängel? En dåre?
James Ensor slog följe med gränsvarelserna som inte passade in i samhället. Mitt på torget ställde han till med anarkistisk karneval där folk förvandlades till fiskar, björnar, narrar och profeter. På hans målningar ser man hur samhället spricker.
Ensor tillhör konsthistoriens enslingar. Han föddes 1860 och gjorde sina märkvärdiga bilder mellan 1880 och 1895. Efter denna skapande explosion, som sammanföll med det belgiska samhällets våldsamma modernisering, rann kraften ur honom. Han överlevde sig själv med ett halvsekel och dog först 1949. Experterna spekulerar över huruvida han blev tokig eller dement.
Till sinnelaget var han anarkist. Han hade behov av att hävda sig, särskilt gentemot de franska impressionisterna. De konstnärer han avundsjukt sneglade mot – impressionister och postimpressionister som Monet, Seurat och Signac, liksom belgiska naturalister som Constantin Meunier och Léon Frédéric – har i dag intagit sina bås i konsthistorien. Ensor däremot väcker alltjämt oro därför att han är både tidlös och nutida.
På den stora Ensorutställningen i Paris, som i somras visades på Museum of Modern Art i New York, ser jag för första gången originalen till alla de reproduktioner jag umgåtts med i många år. Intrycket är bedövande. För Ensor tycks varje duk ha bjudit en ny möjlighet att pröva hur mycket färg, hur många nyanser och detaljer en målning kan rymma, innan den tappar sin form.
Jag blir stående inför en oljemålning från 1884, ”Barn med docka”. Det är inte någon av Ensors bästa målningar men rymmer kärnan i hans verk. En liten flicka trycker en blekrosa docka mot sitt bröst. En annan docka ligger övergiven på golvet bakom henne. Bilden är söt och intim, men får snart ett kusligt drag. Blomsterornamenten på den mörkgröna tapeten slår ut som blodfläckar. Rummet kröker sig hotfullt omkring flickan. Hon ser ut att trösta sin docka – dockan får liv och sträcker sina små lemmar mot flickans ansikte.
Han som målade bilden identifierade sig uppenbarligen lika mycket med dockan och rummets tapeter som med den lilla flickan. Ensor upphörde aldrig att solidarisera sig med maskerna och dockorna som vädjade om plats i människornas krets. Och i likhet med tapeten fanns inom honom en instinkt att bli bild, att omvandla sig själv och världen till ren vision. Hans apokalyptiska panoramor tycks lika urgamla som de flamländska mästarna Hieronymus Bosch och Pieter Brueghel. Samtidigt använder han bildytan på ett sätt som överträffar kubismens dekonstruktion av rummet.
Lägg därtill hans fräckhet, och man förstår varför ingen utom de förtrogna kände sig bekväm. Många vände sig bort med avsmak. Var detta konst eller en dåres visioner? Ensor svarade, som filosofen Nietzsche när han gick in i vansinnet, med att framställa sig själv som den korsfäste, hånad av en oförstående samtid. Han tecknade sig även som halshuggen av kritikens bödlar och som pissande på föregångarnas dukar.
Utställningen i Paris uppmuntrar till förundran snarare än till förståelse. Den överbetonar konstnärens biografi, på bekostnad av hans sammanhang. Det gör att bilderna blir svårare att begripa än nödvändigt.
Ensor ingick i den nordeuropeiska strömning som dansken Georg Brandes kallade ”det moderna genombrottet”. Hans verk var en stark kraft i det estetiska upproret mot akademismaken, den politiska uppgörelsen med kungahus och adel och den kulturradikala kritiken av kyrklig dominans och förljugna konventioner.
James Ensor byggde gärna sina bilder på höjden – för att åskådliggöra samhällets hierarkier, men främst för att gotta sig åt deras fall när de rasade. Till de progressiva krafterna räknade han alla uteslutna, med sig själv i spetsen för ett stort tåg av dårar, narrar, clowner, proletärer och hungriga bönder. På hans huvudverk, den väldiga målningen ”Kristi inträde i Bryssel 1889”, gjord 1888 inför hundraårsminnet av franska revolutionen, tågar alla in i huvudstaden under en väldig, röd banderoll som proklamerar ”Vive la sociale”, som då för tiden var Pariskommunens och socialisternas slogan.
Detta verk hänger numera på Gettymuseet i Los Angeles och är så stort och ömtåligt att det inte går att flytta. På Musée d’Orsay ser man i stället hur Ensors världsåskådning växer fram från tre håll – dels från de evangeliska motiven där Kristus framstår som de små människornas räddare, dels från karnevalsmotiven där Ensor undersöker hur människor beter sig när man river sönder rollerna de vuxit fast i och klär dem i mask, dels från karikatyren, som i Ensors fall var ovanligt grov.
Han hade en benägenhet att söka det heliga i det äckliga, liksom han var övertygad om att de lägsta var de högsta och vansinnet en högre form av förnuft.
Förryckt? Utan tvivel. Fast kanske snarare hänryckt. Därför lyckades han genomskåda sin tid och flytta in den i mytens tidlösa rum, där mänskligheten har magiska krafter.