När Bertil Enstöring i Jan Lööfs teveserie ”Skrotnisse” kommer till Florens med sin tidsmaskin är Leonardo da Vinci inte hemma. Han är på krogen visar det sig, rejält i hatten – och firar att han just har målat färdigt ”Mona Lisa”.

Men just nu är frågan om inte Leonardo ändå är i Göteborg, på konstmuseet. Lööfs alla fantastiska manicker och mackapärer, från den sinnrika avrättningsmaskinen i ”Ville” till Bertils självförsörjande eremitplanet i ”Skrotnisse”, är verk av ett universalgeni minst lika påhittigt och visionärt som den store florentinarens. Dessutom med en klassiskt skolad bildbegåvning, inser man när man fördjupar sig en smula i hans värld.

Och det gör man gärna i denna myllrande, generösa utställning där väggmålningar, filmbås och – förstås – modellerna från ”Skrotnisse” blir pusselbitar i ett vildvuxet, idésprängt och ändå märkligt samlat universum. Det är på tiden att Jan Lööf ägnas en stor retrospektiv på en stor institution, och att det inte skett förut visar väl bara att genregränserna inte är fullt så upplösta som vi i dessa postmoderna tider gärna tror. För mig är han en av vår tids stora konstnärer – i kraft av sin hantverkskänsla, men också för sin fantasi och för den intellektuella ironi som under enkelheten gör hans verk så outtömliga.

Ta ”Ville” till exempel; serien som på sjuttiotalet fick en av figurerna, Olof Palme, att säga upp sin prenumeration på Vi där den publicerades. Ett diskbänksrealistiskt rymdepos med unge kungen i en smörig biroll och Carl Johan De Geer som utomjording.

Eller barnboken ”Sagan om det röda äpplet”, analyserad av konsthistorikern Gustaf Cavallius som en dialektisk parabel över den kapitalistiska världsekonomin, i en intrikat essä i utställningens vackra katalog. Visst, varför inte. Här ger också kritikern Magnus Haglund en inspirerad tolkning av ”Skrotnisse” som konceptkonstverk, med Bertil Enstöring i rollen som – Marcel Duchamp!

Så där är det med Jan Lööf. Det går liksom inte att låta bli.

Göteborgs konstmuseums utställning är det perfekta tillfället att spåna vidare på den sortens lööfologier. Ett annat sätt kan vara att skaffa sig den nyutgivna ”Jan Lööfs bilderbok”, som på arton styva sidor samlar ännu några märkvärdigheter ur hans kosmologi. Lyftkranssaxofoner och trojanska leksakshästar. Skygga sjöjungfrur och trumspelande snömän.

I sanning en egen planet.