Kalla krigets dubbla skugga. Johan Grimonprez nya verk ”Double take” hyllar skräckmästaren Alfred Hitchcock. Uppslagsrikt och smart, skriver DN:s filmredaktör Helena Lindblad om Europapremiären.
Belgaren Johan Grimonprez blev mäkta populär för drygt tio år sedan då videokonstens boom fick extra krut av hans explosiva verk ”Dial H-I-S-T-O-R-Y”, ett häftigt filmcollage som kretsar kring flygplanskapningar.
Efterkrigstidens politiska ag- gressivitet och rädslekultur i det kalla krigets skugga tycks inte lämna Grimonprez någon ro. I sitt nya, uppslagsrika verk ”Double Take” på gör han åter regissören Alfred Hitchcock till centralgestalt (skräckmästaren figurerade redan i hans ”Looking for Alfred” från 2005). Hitchcocks film ”Fåglarna”, som premiärsattes ödesåret 1962, fick ju en allegorisk betydelse av den pågående Kubakrisen vilket passar Grimonprez som handen i handsken.
”Double take” är fylld av mer eller mindre träffande dubbleringar och samplingar. Verket bygger på argentinaren Jorge Luis Borges novell ”25 august 1983”, där författaren möter sitt äldre jag. Den brittiske författaren Tom McCarthy har i sin tur skrivit om novellen för film så att den bland annat kretsar kring hur Hitchcook möter sig själv – i form av en åldrad look-alike med känsligt babyface.
80-minutaren ”Double take” är i huvudsak svartvit och fyller mäktigt ut den svarta utställningsrumskuben med sin flera kvadratmeter stora bildyta. Verkligheten avlöser dikten, filmklipp byter ständigt plats med dokumentära bilder där Richard Nixons berömt avspända ”kitchen debate” med den kyssgalna Nikita Chrusjtjov får en framträdande plats. Ett minus för att ljudet inte är det bästa och när verket inte heller är svensktextat försvinner ett och annat tyvärr på vägen.
”Double take” är så präglad av ett lager-på-lager-tänkande att det skulle ta spaltmeter att reda ut. Jag fastnar främst för kopplingen mellan Hitchcocks emblematiska och fantasifulla ”presentationer” av sin egen mångåriga tv-serie (”The Alfred Hitchcock hour” 1955–1965) och Grimonprez smarta val av nyhetsbilder. Detta illustrerar hur tv-mediet trängde sig in i det kollektiva medvetandet på sextiotalet och började tolka världen i allmänhet och kalla kriget i synnerhet. Att låta skräckmästarens uttryckslösa ansikte symbolisera den stenhårda tiden av kapprustningar, Berlinmurar och kärnvapenhot känns helt rätt tänkt.
I sidoverket, i konsthallens entré, gör Grimonprez det väl lätt för sig: han loopar helt enkelt en till synes aldrig sinande ström av obearbetade Youtubeklipp. Rätt påfrestande i längden. Verkets titel som hänger ihop med Homer Simpson (en annan modern populärkulturell ikon med uttryckslöst ansikte!) är dock oemotståndlig i sammanhanget: ”Manipulators – Maybe the sky is really green, and we are just colorblind.”