Reijmyre glasbruk grundades 1810 och en läcker liten jubileumsutställning med brukets exklusiva jugendglas visas nu på Waldemarsudde. Det är ett 30-tal pjäser med flytande växt- och djurmotiv som glöder i gulorange, röda, gröna och blålila toner – punktbelysta i montrar för att publiken ska se färg­slöjorna som slocknar i platt elljus.

På väggarna hänger en rad akvarellerade förlagor, som illustrerar att formgivarnas avsikter sällan följdes slaviskt. De deltog aldrig i själva tillverkningen och hantverkarna kunde inte alltid tolka eller tekniskt genomföra deras idéer.

Detta var vid förra sekelskiftet då konstnärer engagerades av industrin för att genomföra en efterfrågad förnyelse av glaset och höja den konstnärliga kvaliteten. Inspirationen kom främst från fransmannen Émile Gallés överfångsglas, ett slipat, etsat eller invälsat konstglas med motiv från den franska floran och faunan.

De svenska formgivarna var efterföljare men hämtade främst sina motiv från nordisk natur. Speciellt för Reijmyre var att även kvinnor engagerades under produktionsåren 1901–1918.

På auktion har jag tidigare sett fantastiska konstglasobjekt av Betzy Ählström och här finns en unik vas med ett trädlandskap i skymning. Mer spektakulär är Greta Welanders flammande röda vas med slingrande vildvin.

Men Alf Wallander har form­givit några av de djärvaste pjäserna: en gräll vas med flaxande svarta fladdermöss mot rosaviolett fond men också den mest subtila skapelsen, med etsade och slipade vita rosor i överfång mot en svagt gröntonad, opak fond.

Det kostbara svenska jugendglaset var länge undervärderat på marknaden, trots att det tillverkades som skrytpjäser till tidens viktiga industriutställningar och i mycket små serier. Reijmyres flitige formgivare Axel Enoch Boman är ett intressant namn i sammanhanget, från början en tekniskt skicklig hantverkare. Han har bland annat signerat ett experimentglas med lila violer, utfört i en teknik som liknar graal – sex år innan den sägs ha uppfunnits på Orrefors!

Efter Waldemarsudde är det givande att fortsätta till Ludvig Löfgrens utställning på The Glassery (t o m 31/10). I det stora gallerirummet visar han mäktiga glasurnor, över en meter höga, blåsta i tre stycken och sedan hopfogade. De är bemålade för hand med en rinnande akvarellkänsla som för tankarna till jugendstilen. Men motiven är 2000-tal, med fantasyblinkningar, storstad och robotar.

De vita glaskaninerna i rummets and­ra hörn liknar Marianne Lindberg De Geers stenkaniner. Men Löfgren har blåst dessa på fri hand, kaniner ”från yttre rymden” med påklippta bitar och ögonlinser som glänser metalliskt. Vid närmare påsyn drar de mer åt bulldog och uggla än åt kanin – de är obetalbara i sina uttryck och visar hur mycket längre glaskonstnärer kan komma genom att de behärskar tekniken själva.

Ludvig Löfgren, som är anställd på Kosta Boda, har en tydlig dialog med historien och andra kulturer. I ett inre rum är det mexikanska referenser; väl mycket för mig med neonfärger, godiskänsla och dödskallar samtidigt.

Men Löfgren visar också den nya serien ”Tattoo”: centrifugerade klarglasvaser och skålar med en stiliserad ros – tatueringsfavoriten framför andra. Fast missa inte hur de talar med Reijmyreglasens taggiga rosor och Axel Enoch Bomans helt moderna vallmoblomma i rött och svart mot rosa fond.