Det råder inte precis någon idébrist på det lilla livaktiga judiska museet i Stockholm. En rad utställningar på senare år har lyft fram personer och fenomen som kunnat kasta ett intressant och ibland oväntat ljus över den judiska kulturens särprägel och utsatthet.

Att resultatet inte alltid är riktigt på nivå med ambitionerna har säkert att göra med brist på både resurser och utrymme: ju större ämne, desto svårare att göra det rättvisa.

Det är ett problem som går igen även i den senaste utställningen. Uppslaget att berätta om sju generationer Josephson från 1700-talet till i dag är lysande. De flesta av oss känner till minst ett eller ett par namn ur släkten: målaren Ernst, författaren och Dramatenchefen Ragnar, arkitekten Erik, skådespelaren Erland, två regissörer ur olika generationer med förnamnet Ludvig – för att nämna bara några av de mest välkända.

Knyter man ihop dem alla – de flesta var inte alls kulturpersonligheter, utan hade samhällsbärande jobb som ingenjörer och ekonomer – framträder både ett stycke svensk kulturhistoria och ett stycke judisk familjehistoria som är tätt ihopvävda, för att inte säga oskiljaktliga.

Men museet har haft svårt att finna ett visuellt och berättande fokus för sin berättelse. Det blir mest flyktiga nedslag bland de mest namnkunniga – några ritningar och teckningar av Erik, några bilder som föreställer Ragnar, några målningar och teckningar av Ernst får bära nästan hela historien fram till andra världskriget.

Strödda skärvor som förtjänsfullt låter ana komplicerade och spännande kopplingar mellan assimilation och tolerans, judisk tradition och antijudiskt motstånd – men som aldrig riktigt får de större sammanhangen att klarna.