Det brukar sägas att vi lever i en tid som är besatt av verklighet. Så kan det också se ut just nu, när en våg av fotografisk realism går genom konsten. Den digitala bilden står numera i centrum för hela vår kultur. Också inom måleriet.
Men verklighet? Jag skulle hellre säga att vi lever i en tid besatt av ögonblick, av återspeglingar. Fotorealismen är inte i första hand realistisk, utan fotografisk. Den är en mediekonst, en realism i andra hand, där bilden är något man tycker sig känna igen. Fast inte som verklighet, utan som just fotografi.
När Karin Broos nu visar en svit nya, fotorealistiska målningar på Galleri Christian Larsen är det mycket riktigt lätt att känna igen sig. Och lätt att förföras, som vanligt. Det är samma virtuosa illusioner, samma fjäderlätta vattenspeglingar och ljusreflexer. Samma melankoliska släpljus över samtiden.
Det är ett måleri som listigt frestar samtidsblicken med sin fotografiska skärpa. För att snabbt dra sig tillbaka, värna sin integritet som måleri.
Vackert, visst. Men också fjorton nya bilder utan mycket nytt. Karin Broos får akta sig – hennes bortvända kvinnor, flytande sommarkroppar och skymningsbryggor är på väg att bli maner. En glittrande vattenyta, en badande värmlandskulla till och hennes bildvärld kommer raskt att slukas av den svenska konstens svarta Zornhål.
Broos är nog medveten om risken. I ett par bilder har det dunkla insjölandskapet också bytts ut mot kallare, mer Hopperska miljöer. Starkast i hotellinteriören ”Gardinen”, där ett tunt, orangefärgat draperi svävar som en eldsvåda mot två kvinnofigurer som ljuset nästan löser upp. Här, i den ena kvinnans stiliserat grova, flyende profil tycks Broos för en sekund bryta sig ut ur realismens bur.
En likartad manöver prövar Lena Johansson, hos Andréhn-Schiptjenko. Likt många andra unga, fotorealistiska målare – som Gunnel Wåhlstrand eller Ditte Ejlerskov – fascineras hon av hur de moderna bildflödena lägger sig som ett lager över världen, blir verkligare än verkligheten själv. Fotorealismen handlar om att sätta ned en fot i detta flöde, att långsamt arbeta sig genom illusionerna.
Lena Johansson rör sig precis som Karin Broos på gränsen till det utstuderade med sina minutiösa återgivningar av gamla modebilder, ödsliga rivningshus och identitetskranka postpunkare. På Andréhn-Schiptjenko skapar hon distans till realismen genom att stänga in målningarna i ett specialbyggt, mindre rum som sluter sig runt en liten bassäng på golvet.
Men idén känns oklar. Den kryptiska scenografin ställer bilderna i skuggan – och det är synd. Johanssons styrka är just det fina spelet mellan kropp och tecken, de förrädiska effekterna som utmärker fotorealistiskt måleri när det är som bäst. Det där att inte riktigt veta om man ser en bild av verkligheten eller bara av en bild.