Filmmediet är alltid nära i Katarina Löfströms konst. Inte bara för att hon arbetar med videor och projektioner, utan även för att flera av hennes skulpturer baserar sig på föremål ur kända filmer. På Andréhn-Schiptjenko är filmreferenserna inte omedelbart tydliga. En skulptur efterliknar en ljusslinga ur ”Apocalypse now” och en annan återskapar en stapel med stolar ur ”Poltergeist”. Samtidigt känner nog många igen referenserna utan att säkert kunna placera dem.
Glidningen mellan det välkända och okända är ett återkommande tema för Löfström. I den pågående utställningen är det fasader, speglar och kronor som Löfström förvränger så att de blir både visuellt och konceptuellt spännande.
Ibland tappar Löfström bort tråden: de skulpturer av muterade husformer som ligger spridda över gallerigolvet säger mig ingenting. I övriga verk fungerar balansen mellan det uppenbara och det undanglidande mycket bättre.
Löfström har arbetat med två strategier. Den ena är slutenhet, som i skulpturen ”The secret garden” där två speglar vänts mot varandra så nära att de knappast reflekterar något utanför. Glipan som kvarstår lockar dock betraktaren att försöka få en blick av den eviga reflektionen. Den andra är öppenhet, som i videoverket ”Crying skyscraper” där anonyma fasadmotiv liksom rinner över varandra ned med väggen. Men i kaoset anas ändå en ordning som gör att jag dröjer kvar framför flödet.
Det slår mig att det repetitiva i båda verken handlar om oändlighet. Ett lämpligt tema för en konstnär som blandar gåtfullhet och precision med en egen signifikant poesi. När Löfström mixar sina ingredienser rätt framstår hon alltmer som en av sin generations mest intressanta konstnärer.