Den franska liljan är en dubbeltalande symbol. Katrine Helmerssons nya skulpturer på Andréhn-Schiptjenko får mig att inse den heraldiska liljans varmkalla budskap. Med sina tre blad – ett spetsigt omgivet av två böjda – representerar den både Jungfru Marias renhet och treenighetens makt; Faderns, Sonens och Den helige Andens. Patriarkal auktoritet i skydd av kvinnlig underordning. I kungahusen gjordes liljans bild till härskarvapen.

Katrine Helmersson drar fram dess betydelser, spetsar till, mjukar upp och stuvar om. I den svartmålade träskulpturen ”Fadern” är det mittersta bladet förlängt till ett hotfullt svärd med udden vänd mot en hel skulpturgrupp av frisläppta liljeversioner. I ”Fleur de lys” sträcker bladen ut sig som armar, vingar eller grenar. I ”Le forêt” (skogen) förvandlas de till spjut med slokande hullingar, och i ”Cherchez la femme” (kvinnan bakom allt) tar mjuka erigerade löv revansch på mytens manipulerande femme fatale.

Så skapar Helmersson en ny emblematik. Emblem där manligt och kvinnligt inte längre hålls isär utan får smälta ihop i samma tecken. Nu strama och mörka i järn, stengodslera och träfiberskiva, i formspråk inspirerade av en vistelse hos Dogon-folket i Mali. Med Helmerssonsk precision i varje vinkel, yta och rundning.

Syntesismen är en logisk följd av hennes tjugoåriga utforskningar av könets symboliseringar och stympningar. Bland utställningens fjorton mäktiga verk syns även det kön som skurits bort: klasar av vulvor upphängda i krokar som jakttroféer eller sälj­objekt.

I skulpturen ”Disque c repusculaire” (gryningsskivan) återtar dock även vulvan sin frihet. Här som potent spets på en vindlande järnstång som med en fågels rörelse (Fenix?) stiger upp ur en blåmålad rundel. I Helmerssons omisskännliga smältpunkt möts forntid och samtid, smärta och befrielse.