”När jag har gjort keramik som är riktigt bra, då saknar den personlighet”, säger Kennet Williamsson. Sedan många år är han fixstjärna på den svenska keramikscenen, nu aktuell med en dubbelutställning i Stockholm.

Det som med största möda kan ses som brist på personlighet i Williamssons arbeten är kombinationen av ett avskalat uttryck och intresse för tradition. Genom åren har han ofta tolkat igenkännbara former, som smörbyttor, gamla plåtkaffeburkar och mingskålar.

Och den servis som han visar på Blås & Knåda nu utgör inget undantag.

Det är gräddgult glaserade kannor, tallrikar och muggar, renrakade från allt utom funktionen, inget märkvärdigt. Ändå är det just märkvärdigt. För även om det vid första anblick är svårt att skilja den briljant drejade, matvänliga servisen från massproducerade stapelvaror, utstrålar Williamssons servis sinnlighet och koncentrerad närvaro – det är enormt långt till Ikea. Som om hjärnan noterar de små oregelbundenheterna i godset, trots att ögat inte ser dem. Som om Willia mss ons allvarsamma kärleksaffär med vardagstingen lyser igenom, han som känner syskonskap med koreanska keramikarbetare som hoppas rädda sina själar genom att göra underbar keramik.

På Kaolin kommer man än närmre Korea. Där visar Williamsson kärl i hakameteknik. Det är satta, stengodsgrå, lätt skevande krukor med ditsvept, nästan kluddig dekor i vit porslinsengobe. Hela uttrycket krockar våldsamt med västerländsk perfektionistisk keramiktradition och är ödmjukt ­intill underdånighet. Tjänandet står i centrum.

Jag blir nästan provocerad, högst medveten om att Williamsson drejar stolt elegans utan minsta problem. Men med hakamekärlen vill han något annat. På ett föredrag häromkvällen talade han om närheten mellan anonymitet och trovärdighet. Och att Williamsson älskar den koreanska keramiktraditionen råder det inget tvivel om; det här är en hyllning.

Den som vill vila sig kan annars gå in i rummet med de stora modellerade, ärtgrönt målade stenbumlingarna, lika meditativa som servisen. Här syns det igen: Williamsson förmedlar lika delar livsåskådning och keramik. Det är långsamhetens lov.