Egentligen borde man vara tacksam. Moderna museets utställning med den israeliska konstnären Keren Cytter har allt som saknats i museets program på sistone – den är samtida, teoretisk och presenterar en uppmärksammad ung konstnär för en bredare svensk publik. Det bör förstås uppmuntras.
Med det sagt måste jag ändå konstatera att själva utställningen lämnar mig likgiltig och uttråkad. Intendenten Magnus af Petersens stämmer in i den internationella hyllningskör som bländas av Cytters ”egensinniga hybrider mellan till synes oförenliga genrer, mellan hemmavideo och auteurfilm à la franska nya vågen eller mellan dogma och dokusåpa eller sitcom”.
Problemet är att allt detta gjorts förut, och bättre. Cytters kaotiska collage av slarvigt filmade sekvenser med teatralt uttalade absurdismer är lika melodramatiska och banala som de dokusåpor de parodierar, medan de uppenbara lånen från filmmakare som Jean-Luc Godard, Michelangelo Antonioni och Pier Paolo Pasolini stannar vid pretentiösa stilimitationer.
Så vad är det som fascinerar? I floden av lösryckta repliker ur Cytters filmer finns flera slagkraftiga oneliners, i stil med denna: ”Du är äggulan i mitt ägg.” Genom upprepningar och förskjutningar förmår Cytter dessutom skapa ett slags tidsmässiga glapp i berättelsen, så att man emellanåt blir osäker på vad man egentligen sett, och i vilken ordning. Med en hyfsat aktuell terminologi kunde man säga att hon belyser postproduktionens betydelse i den konstnärliga processen – manuset, replikerna och skådespeleriet bildar ur det perspektivet ett råmaterial som realiseras och förädlas i efterarbetet.
Men det räcker inte. Flimret av bilder och ord är för enahanda, för teoretiskt anpassligt och välbekant för att riktigt engagera. När hon arbetar med professionella skådespelare, filmar på hd-video och sänker tempot en aning anar man ändå vad Cytter förmår – som i den metafysiskt färgade novellfilmen ”Djävulens spott” (2008), där de ständiga skiftningarna mellan identiteter och berättarperspektiv osäkrar relationen mellan det skrivna manuset, aktörernas iscensättning och betraktarens förväntningar.
Den enda slutsats man kan dra efter att ha suttit igenom hela filmprogrammet är annars denna: Fiktionen är en fiktion. Det är inte direkt någon överrumplande insikt.