Idén är briljant; att visa kinesiska gravfynd i underjordiska bergrum. Än bättre att det dessutom handlar om en armé av terrakottasoldater som ställs ut i ett hemligt, militärt tunnelsystem.
Östasiatiska museets nya utställning ”Kinas terrakottaarmé” är en given succé. Detta också med tanke på att köerna ringlade långt ner mot Skeppsholmsbron den smällkalla vintern 1984–85, då en begränsad trupp av kejsarens armé visades i museets vanliga lokaler ovanpå på berget.
Nu ryser jag både av förväntan och den råfuktiga luften i ingången till de mörka, slutna bergrummen. Det sipprar fortfarande vatten på några ställen från de ruffa bergväggarna.
I denna ruggiga men suggestiva miljö möter publiken mjukt punktbelysta montrar med dyrbara fynd från Qin- och Handynastin. Den tidigare utställningen innehöll ”bara” ett dussin figurer från Qin Shihuangdis gravfält, Kinas första kejsare som enade landet 221 f Kr. Hans väldiga terrakottaarmé upptäcktes nära den gamla huvudstaden Xian 1974, en arkeologisk sensation som brukar omnämnas som världens åttonde underverk.
Nu i Stockholm byggs historien på med fyrahundra år och den efterkommande Han-dynastin, som konsoliderade Kina. Denna utställning är betydligt större än den förra och exklusivt producerad av och för Östasiatiska museet.
Ambitionen är att åskådliggöra historien om ”Mittens rike” som varade i över två tusen år, hur imperiet enades och byggdes på idéer om evig makt – uttryckt i de monumentala gravområdena där elitsoldater symboliskt skyddade kejsaren i livet efter detta, till rymdens slut och tidens ände.
Utställningen är uppdelad i en Qin- och en Hantunnel. Det första som syns är ett ekipage i halv skala, draget av fyra hästar. Magin försvinner direkt för mig när det framgår att det är en bronskopia, eftersom originalet nu exponeras som ett prestigeobjekt på världsutställningen i Shanghai.
Men direkt efter möter värdigt väntande soldater i naturlig storlek, med en imposant general på 1,93 som tyst och stolt möter min blick. Tofsar på uniformen markerar hans rang, liksom en konstfull, fågellik huvudbonad. I närheten står en fotsoldat i luva som kunde ha suttit på en tonårskille av i dag. En annan man har ett litet jazzskägg, en tredje en elegant knuten halsduk som nutidens stekare.
Jag kommer på mig själv med att tyst säga ”hej”, för så levande känns dessa tvåtusen år gamla figurer.
Hantverkarna ansträngde sig för att skapa individer med personliga uttryck, där ansiktsdrag, frisyrer, huvudbonader, skäggväxt och rustningar varierar. Visserligen var det ett begränsat antal lergodsdelar som massproducerades i formar, men de kombinerades på olika sätt.
Och finishen gjordes för hand. Än i dag syns hårstrån i mustascherna, den lilla knuten som håller mössan på plats, naglarnas kanter, nitar i rustningarna, veck i kläderna.
Det är ett imponerade hantverk, som arkeologerna fortfarande inte helt förstår hur de utförde.
Längs väggarna presenteras historien om Kinas första kejsare och hans brutala enande av det väldiga riket på pedagogiska men ack så fula skyltar. Det är det enda som stör den existentiella skönhetsupplevelsen för mig.
Fast det exempellösa slöseriet med resurser till de döda i stället för de levande väcker förstämning och ses som en bidragande orsak till Qin-dynastins snabba undergång.
Han-dynastins kejsare förstod att det enade riket i fredstid behövde ett nytt, mer ”civiliserat” statsskick. De nyaste fynden på utställningen kommer från den fjärde Han-kejsaren Jingdis och hans kejsarinna Wangs gravanläggning, där man hittills grävt fram mer än 10 000 terrakottaföremål. Detta i ett race med dagens gravplundrare och den rasande snabba utbyggnaden av Kinas infrastruktur.
Han-dynastin övertog gravbruket från Qin fast figurerna är bara en fjärdedel så stora. Men just av det skälet har Östasiatiska fått låna desto fler objekt – vilket i sin tur ger den överväldigande känslan av mängden fynd, den massverkan som är så stark på plats i Kina. Här myllrar montrarna av soldater, tjänare, husdjur och olika förnödenheter, till och med nattkärl.
I denna mängd framgår det tydligt att gravfigurerna representerar olika folktyper, den etniska mångfalden i det väldiga riket. En monter visar sällsynta, nakna figurer med bevarad bemålning. Deras mystiska leenden är fascinerande och trots att de en gång skyldes av kläder i tyg och läder så är kropparna omsorgsfullt skulpterade, med könsorgan och allt. Här finns även kvinnor och en kastrerad figur som troligen är en eunuck!
Under Han-dynastin blomstrade flera grenar av konsthantverket. Jade ansågs finare än guld och jag fastnar länge framför de utsökt ornamenterade jadeföremålen där bara ett fåtal är gröna och de vita betingar astronomiska summor på antikmarknaden. Det stenhårda materialet i sig symboliserade evighet och de symboliska så kallade bi-skivorna i jade ges än i dag som diplomatiska gåvor.
I katalogen framgår det att även den kinesiske ambassadören uppskattade idén med den kongeniala inramningen till utställningen.
Här i de fantasieggande bergrummen kan ingen blunda för hur överlägsen den kinesiska kulturen var under imperiets glansdagar, i all från vapentillverkning till bronsgjutning och lergodsbränning. Det är bara att buga och bocka.