För fjärde året i rad bygger Kivik art centre vidare på sin vision; ett konstcentrum mitt i den trolska lövskogskatedralen vid Lilla Stenshuvud. En större konsthall och konstnärsateljéer ligger ännu på framtiden, på grund av både ekonomi och platsens känsliga natur, intill nationalparken Stenshuvud.
Men i år har en grupp studenter från kursen arkitektur och landskap vid Lunds universitet studerat de miljömässiga förutsättningarna för ett konstcentrum i skogen och ställer ut en rad mer eller mindre utopiska modeller i ett stall på Bergdala gård.
Därifrån är det några minuters promenad till årets nytillskott, paviljongen ”Refugium”, ritad av den svenska arkitekten Petra Gipp. Denna tillflyktsort i skogen smyger uppför en brant sluttning, omsluten av höga trädkronor.
Gipps enkla, vita paviljong i trä och betong visar sig ha en intrikat, inre struktur med öppningar upp mot himlen och ett slutet inre rum. Här i rumsskulpturens hjärta visas en videoloop av den brittiska konstnären Runa Islam.
Vi är några stycken som bänkar oss framför filmduken och snart är diskussionen i gång. Vad är det vi ser? Någon typ av redskap eller hakar liknar det som kameran sveper över.
Efter en stund tröttnar jag och inte blir det mycket bättre av katalogbladets upplysningar om att pryttlarna är upphängningsanordningar för konst. Runa Islam har filmat detta i ett museiskåp i Washington, små hjälpmedel hon upplever har skulpturala kvaliteter och tillsammans formar ”en sorts surrealistiskt landskap”.
Visst, lite skoj är det i sig – men fullständigt poänglöst i en lövskog på Österlen. Petra Gipp har uppenbarligen inspirerats och tagit hänsyn till platsens själ, men Runa Islam kör sitt eget, inomkonstnärliga race. Då har jag sett betydligt vassare och roligare verk av Islam tidigare, däribland hennes bidrag till Turnerpriset häromåret.
Jag går vidare med familjen till de andra paviljongerna, där en i glas återigen befolkats av Antony Gormleys skulpturer med människoreferenser. Gormley har en oslagbar förmåga att förstärka landskapets struktur och känsla, och hans och David Chipperfields tornliknande trappstegsskulptur står ännu kvar – trots rättstvisten med grannen Ulf Lundell.
Tonårssonen, som protesterar vilt mot allt som luktar museum, klättrar för andra gången högst upp i tornet. Mäktiga trädkronor, svävande fåglar, Hanöbuktens glittrande vattenspegel. Till slut får vi skrika på honom att komma ner.