Klara Källström på Fotografiska, Stockholm

I höstens utställningsprogram gör Fotografiska plats för svenskt fotografi av lite yngre och yvigare slag. En välkommen satsning som fördjupar en verksamhet som tidigare mest visat säkra kort.

Först ut i serien ”3 x video” är Klara Källströms bildspel ”Blackdrop Island” som också ges ut som bok. Blixtbilderna från Tokyo handlar om hur vi till varje pris vill skapa mening i det vi ser. Källström visar att ett foto alltid tolkas, ungefär som röntgenbilden av ett skelett där specialisten ser en sak och den spökrädda en annan.

På så vis är bilderna en projektionsduk för tankars tvära kast snarare än dokumentärer. Källström regisserar genom Viktor Johanssons poesi och Kolbe-Nordborgs musik en ny värld där ord och ljud tar spjärn mot fotografierna – som ett slags Wittgensteinskt språkspel.

Nästa videoprojekt i höst är verket ”Babyseal”, en reflektion kring moderskapet av Joanna Rytel, där konstnären viskar sin besvärjelse mot allt ont som kan hända barnet. Det sista verket i serien är Johan Wiks film om manlighet och våld. En slowmotionstudie av slagsmål, lika vacker som hårdsmält.

Sammantaget ger ”3 x video” nya perspektiv på fotografi. Det är nyskapande, tankeväckande, och roligt.

Tyvärr kan inte detsamma sägas om boken och utställningen ”Lowlands” där Martin Bogren har återvänt till den skånska by han längtade bort från som barn. Denna längtan vill Bogren skildra genom bilder av landskap och människor i svart-vitt, där han låter luddig oskärpa blandas med hårda kontraster.

Det är dramatiskt. Det är många bilder. Men vad säger de egentligen? Jag ser sentiment utan innehåll. Lite Sally Man och mycket Anders Petersen gör det inte till konst och det blir knappast personligt. Att Bogren kan bättre vet vi efter den utmärkta bildberättelsen ”Ocean” från 2008 där han följde några män från det innersta av Indien, som rest till kusten för att en gång se havet. Det var en personlig berättelse – om längtan. Med humor och värme, bortom de fotografiska klyschor han visar nu.