Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Konstrecensioner

Konstbiennalen i Venedig 2015

Blues, blod och blåmärken på biennalen. Samhällsengagemang ut­märker årets Venedigbiennal. Birgitta ­Rubin ser även lyckade nations­paviljonger och svenska bidrag.

Konst

Konst
”All the world’s future”
Konstbiennalen i Venedig Visas tom 22/11.

Den 56:e upplagan av konstbiennalen i Venedig är osedvanligt politisk. Centrum är uppläsningar och nytolkningar av Karl Marx ”Das kapital”, marxismens revolutionära urkund. Huvudutställningen präglas av en mängd verk som adresserar vår tids globala proletariat och folkliga uppror, i spåren av finanskriser, krig och naturkatastrofer.

Denna samtidskonst kopplas till det sena 60- och 70-talets vänsterradikala konstaktivism och civilisationskritiska konceptkonst. Här finns kultförklarade verk av amerikaner som Robert Smithson såväl som upproriskt måleri av egyptiskan Inji Efflatoun, fängslad för sin kamp.

Biennalens ödesmättade titel ”Hela världens framtid” är vald av den konstnärlige ledaren Okwui Enwezor. Som orostecken i tiden lämnade hans hemland Nigeria liksom Kenya återbud i sista stund, två nationer sargade av etniska stridigheter. Så nog är Glenn Ligons verk ”Blues, blood, bruise”, över ingången till den internationella paviljongen i Giardini, en symbolisk öppning. Likaså Adel Abdessemeds vassa knivbuketter omgärdat av Bruce Naumans uppblossande utrop ”War” och ”Violence” i huvudutställningens fortsättning i Arsenale.

Flera nationella paviljonger hakar på inriktningen; i den tyska paviljongen rullar en film om utsatta migranter utan id-papper och i den belgiska gör man upp med det koloniala arvet. Den isländska paviljongen ute på stan gör ett provokativt utspel genom att förvandla den nedlagda katolska kyrkan Chiesa di Santa Maria della Misericordia till en moské. Detta i Venedigs historiska kärna som aldrig haft en moské – trots en stor muslimsk minoritetsgrupp.

Omskakande var det säkert också för den mäktiga Guggenheimstiftelsen när Peggy Guggenheim-museet i fredags bordades av två båtlaster aktivister från gruppen Gulf labor coalition. De är officiellt inbjudna till biennalen av Enwezor och kräver anständiga villkor för gästarbetare som sliter ont med Guggenheim Abu Dhabi. I huvudutställningen deltar även det anonyma filmkollektivet Abounaddarra, som med risk för livet dokumenterar krigets Syrien.

Jag har aldrig tidigare sett en sådan ansamling verk om utsugning, våld och vapen. Men många konstnärer vill även uppvärdera kroppsarbete, tillverkningsindustri och hantverk – kanske för att dessa livlinor är på väg att försvinna.

Låter det som 70-talets plakatkonst? Ja i några fall, men dagens konstnärer är skickligare på ett suggestivt, mångfacetterat berättande och har en mer sofistikerad teknik att tillgå. Fast det vore lögn att påstå detta är en lättillgänglig biennal. Här krävs både tid, tålamod och engagemang, och för mig känns informationsbombardemanget stundtals övermäktigt.

Men när Okwui Enwezor mötte världspressen i veckan tyckte han sig inte behöva redogöra för sin programförklaring, det var ju gjort tidigare. Däremot fick huvudsponsorn lägga ut texten. Enwezors breda fokus på ”Kapitalet” kan säkert uppfattas som läpparnas bekännelse, när alla vet att det görs mångmiljonaffärer i biennalens kulisser och gratisarbete är legio.

Samtidigt betonar Enwezor att biennalen bara ger ”förslag” och att titeln är ett ”konceptuellt ramverk” genomsyrat av tre ”filter”. De handlar om det prekära världsläget, tolkningen av ”Das kapital” och ”temporalitet”.

Därför ingår ovanligt många processverk och liveframträdanden: verkstäder, seminarier, performancer, ljudkonst, konserter, uppläsningar etcetera. Jag lyssnade en stund på en energisk recitation om varutransaktioner i ”Arenan” men hade svårt att koncentrera mig i den mörka samlingslokalen som är kvav redan i maj. Isaac Juliens tänkvärda film ”Kapital” hade jag gärna sett igenom, men bänkar saknas och talet hörs knappt i publikvimlet.

Fast kakofonin och kaoset är uttänkt. Enwezors enda vägledning på presskonferensen var att alla måste hitta ett eget fokus och en personlig väg, han har avsiktligt skapat alternativa flöden genom huvudutställningen, med återvändsgränder, mörka bås och trånga passager.

Själv gick jag igenom Arsenaleområdet flera gånger och upptäckte hela tiden nya verk. Utan djungeltelegrafen hade jag missat Theaster Gates magiska installation med delar från en nedmonterad kyrka och en dramatisering av demoleringen. Ibrahim Mahamas utomhusgång tapetserad med söndriga jutesäckar är en upplevelse som jag sprang på av en slump.

Till myllret bidrar också mängder av dokumentationsprojekt, något denna biennal har gemensamt med den förra; ”Det encyklopediska palatset”. Den riktade in sig på metafysik konst av världsfrånvända särlingar och spiritister, många döda. Denna gång gäller motsatsen, den bistra verkligheten och världsförbättrarambitioner hos levande konstnärer.

Precis som på Documenta XIII i Kassel häromåret är mångfaldsperspektivet självklart och den globala spridningen av deltagare närmast exemplarisk. Enwezor har länge arbetat mot eurocentrism och med att introducera konst från olika delar av Afrika, här även med en skälig andel afroamerikanska konstnärer. Robert Storrs pinsamma tilltag med en ”Afrikansk paviljong” på biennalen 2007 känns nu avlägset.

Den svenska närvaron är också hög i år, tack vare Moderna museets insats och chefen Daniel Birnbaums kontakter. Jag gläds åt Meriç Algün Ringborgs mångbottnade, genomtänkta installation i Arsenale, med morfaderns souvenirer från världens alla hörn och som kommenterar problematiska gränsdragningar.

Petra Bauers ambitiösa projekt om kvinnliga rösträttskämpar passar också väl in på huvudutställningen, liksom Runo Lagomarsinos verk om ett misslyckat rysk-georgiskt monument. I den tillfälliga svenska paviljong deltar Lina Selander med väl valda filmverk som bygger på arkivforskning och behandlar historieskrivning, det gamla Sovjet, krig, kolonialism, pengar.

Jag var på förhand skeptisk till hur Selanders långsamma och associativa berättande skulle klara sig i biennalens larmande megautbud men presentationen är löst på ett strålande sätt. Selander har varsamt tagit tillvara rummets potential och skapat en atmosfärisk, meditativ oas där man vaggas in i ett poetiskt-filosofiskt bildflöde.

Bland Giardinis nationella paviljonger utmärker sig Storbritannien med Sarah Lucas skabrösa attack på den goda smaken. Japans bidrag lär jag heller aldrig glömma; Chiharu Shiota har samlat tiotusentals nycklar, metaforiska och faktiska, upphängda i ett rött spindelnät.

I den nordiska paviljongen gjorde Norges bidrag Camille Norment en livligt applåderad konsert på öppningen, där hon spelade på en glasharmonika. Men det återstår att se hur dekonstruktionen av paviljongen, med krossade fönster och ödsligt vibrerande ljudkonst, fungerar utan hennes närvaro.

Likaså hur liveprogrammet slår ut, liksom Hans Haackes opinionsundersökning av publiken och flera crowdfundingprojekt. Jag håller i alla fall tummarna för att Rirkrik Tiravanjias solidariska produktion av tegelstenar med Situationistgruppens utopiska slogan ”Arbeta aldrig” genererar friskt kapital.

…utropstecken i Venedig

Ibrahim Mahama, ”Out of bounds”

Denna unga konstnär från Ghana, som tar sig an vår tids ödesfrågor, är en viktig upptäckt. Mahamas mäktiga utomhusinstallation ”Utan gränser” träffar mig i solar plexus; en sårig väv av transportsäckar i juteväv, nödtorftigt hopsydda i samarbete med migrantarbetare.

Sarah Lucas, ”I scream dadio”

Sarah Lucas är känd för självporträttet med två stekta ägg över brösten och fortsätter i brittiska paviljongen med sin feministiska attack. Smart, skojigt och snuskigt, med gigantiska fallosar och kvinnokroppar med cigaretter i allehanda hål: ”en fis i riktning mot publiken”.

Christian Boltanski, ”L’homme qui tousse”

Boltanskis kortfilm från 1969 visar en hopsjunken man som hostar och spyr en äcklig gegga i en ändlös loop. Verket har inte åldrats ett dugg. Man pendlar mellan fascination och kräkkänslor, en tidlös gestaltning av förtryck och ångest.