Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Konstrecensioner

Konstfacks elever har fått syn på omvärlden

Årets vårutställning på Konstfack präglas av projekt om angelägna samhällsfrågor och en sinnlig känsla för material. Smyckes- och metalleleverna glänser mest, tycker Bo Madestrand.

Konst/design
Vårutställning,
Konstfack, Stockholm
Visas till och med 27/5

Det har hänt något med jaggenerationen. De tycks ha lyft blicken från det egna navelluddet och upptäckt världen omkring sig – kanske som en effekt av det hårdnande politiska klimatet, eller som en reaktion mot den ytliga selfiekulturen. Det är i alla fall intrycket man får på årets elevutställning på Konstfack, där flera av de drygt 170 studenterna tar sig an aktuella och angelägna ämnen, från självsvält till gentrifiering, den oetiska matindustrin och krig.

Ett av de starkaste verken är konstkandidaten Madeleine Kozmas rumsinstallation med telefonsvararmeddelanden från unga människor som precis dött i en sjukdom eller tagit livet av sig. Det är som om de raspiga, lite nonchalanta rösterna talar till oss från andra sidan, den banala vardagligheten ger inspelningarna en tragisk karaktär – särskilt i relation till regissören Malik Bendjellouls plötsliga bortgång häromdagen. Det trånga rummet, med dess låga takhöjd, bidrar till verkets klaustrofobiska, dova stämning.

Klasskamraten Lucia Paganos film med scener från ett typiskt svenskt fikarum är mer lättsam i tilltalet, men här finns också en isande undertext. Det vardagliga småpratet avslöjar sociala hierarkier, där pikar, passiv aggression och utfrysning infekterar arbetsklimatet. Det är som om Lars Norén skulle ha skrivit manuset till en kortfilm av Roy Andersson, här finns ett exakt tonfall och en ironisk distans som hindrar verket från att bli allt för plojigt eller didaktiskt.

På konstavdelningen märks också masterstudenten Ivar Hagrens dokumentära projekt från en sunkkrog i förorten Aspudden, inte så långt från Konstfack vid Telefonplan. I text och bild visar Hagren gentrifieringens effekter i en gammal arbetarförort, där de nybyggda bostadsrättshusen reser sig som hotfulla jättar runt det slitna ölhaket. Det är en melankolisk betraktelse över en plats som inte längre riktigt hör hemma i vårt totalsanerade samhälle.

Här finns också ett par bra inomkonstnärliga verk. Emil Magnúsarson Borhammar har gjort en finurlig videoinstallation, där han för en inre monolog med sin mamma om vilka krav som ställs på dagens konstnärer och hur man manövrerar sig fram på marknaden med lika delar talang och smartness. En hög plastpåsar fyllda med småsten på golvet symboliserar summan av hans studielån under skolåren – 90 240 kronor.

Här finns dessutom Anna Lidbergs dockskåp i form av en galleribyggnad i skala 1:100, där samtliga masterelever visar verk i krympt skala. Lidberg har även skapat en tekniskt raffinerad installation med videofilmer och en bebodd kopieringsapparat, också den en kommentar till kontorslivets inneboende absurditet och kvävande rutiner.

Men det är ändå studenterna på smyckes- och metallutbildningen som glänser mest, precis som förra året. De förenar starka konstnärliga idéer med en materialkänsla och gestaltningsförmåga som får en del av konststudenternas verk att kännas halvfärdiga. Deras verk har en sensuell, taktil kvalitet, ofta med en surrealistisk underström.

Se bara på kandidaten Tilda Dalundes installation av konservburkar som fyllts med patroner och klätts in med metalliskt tyg, en både poetisk och konkret illustration av jordens ändliga resurser och de konflikter som kan uppstå när de börjar ta slut. Alldeles intill har Emil Särelind placerat ut organiska smycken på ett bord, säregna objekt som för tankarna till inälvor eller djurkroppar, medan Linda Ottosson har skapat en serie snåriga, oroande smycken som refererar till ätstörningar.

På magisternivån har Tobias Alm gjort en grupp verktyg och ett verktygsbälte i mjukt, hudfärgat silikon som kommenterar Martin Timell-generationens erotiserade förhållande till verktyg och avväpnar dem med feminint kodade attribut, medan Kamran Babrak skapat kopparglänsande skulpturala hybrider av kroppsdelar och bruksobjekt.

Samma sinnliga förhållande till materialitet och kroppslighet går igen hos flera textilstudenter, till exempel Rebecka M Vestergren Ahlin som skapat en klinisk installation med instrument, organiska objekt och proteser som för tankarna såväl till den franska konstnären Orlans kroppsmodifieringar som Matthew Barneys absurda filmverk.

Kvaliteten på årets utställning är genomgående jämn och hög, men vore jag gallerist eller curator är det framför allt på dessa avdelningar jag skulle söka nya talanger.

På facken för industridesign, möbler och arkitektur är däremot stämningen mer avslagen. I arkitektur och design finns nyckeln till lösningen av många av dagens samhällsproblem, från segregering till överkonsumtion, men det är bara ett fåtal projekt som direkt kommenterar dem. Bland undantagen märks Sara Benevides kökshyllor för en mer resurssnål matförvaring, samt Arash Eskafis ”smarta” fruktskål, som själv berättar vilka frukter som behöver kompletteras.

Men den stora gåtan är ändå varför studenterna på magisternivå i ämnet Storytelling har så lite att berätta. Deras projekt är, med några undantag, snåriga, otillgängliga och abstrakta, trots utbildningens fokus på historier. De stora berättelserna finns uppenbarligen någon annanstans.

3 kroppsliga verk

Gråtande

I en fontän utanför mataffären på Telefonplan har konststudenten Agnes Mohlin skapat skulpturala tillägg i form av gråtande ögon och sprutande bröst. Långt från hennes namne Molins fontän i Kungsträdgården, alltså, men desto närmare besläktat med Niki de Saint Phalles mulligt kroppsliga fontänskulpturer.

Organiskt

I Matilda Frids installation ”Corpus Leakage” (Ädellab) får döda objekt liv. På ett matbord ligger tre organiska skulpturer, bland dem en mjuk flaska som liknar en snabel eller ett inre organ som läcker vätska på den vita bordsduken, medan en annan flaska spyr ut sitt bubblande innehåll på golvet.

Surrealistiskt

Textilstudenten Erik Öbergs surrealistiska skulpturer av päls och textilier liknar puppor eller stympade kroppar, i den tidiga surrealisten Meret Oppenheims anda. En av dem har placerats i en inglasad monter som liknar en inkubator eller en kuvös med en grön nödutgångsskylt under ena benet.