I rondellen utanför Konstfack står en stor skulpterad älgtjur som också är en kamel. Kallad ”Kamälgen”. Egentligen heter den ”Älg i postformulerat tillstånd”, vars pucklar Konstfacksgruppen Postmoderna­museet tidigare givit stickade huvor. Där har den stått i ett år, skapad av Konstfackseleven Linda Shamma Östrand.

På väg till Konstfacks vårutställning ser jag att hennes hybrid modellerats efter leksaksindustrins plastdjur. Detta år pekar rondellkamälgen rakt mot utställningens huvudspår: blandformer och biologi, återbruk och naturlyrik, lek-, dröm- och sagoteman, identitetsundersökningar och politiska reportage. Långt vänligare än förra årets svidande och ansatta socialkritik.

Under utställningsveckan guidar nu Postmodernamuseet (konst) till Stockholms permanenta samling av urban stickning, gatukonst och skateboardparker. Och utklädda till en frisläppt guldfisk med björndrag och en excentrisk svan bjuder den ambulerande konstplattformen Hägerstens botaniska trädgård (konst) in till sitt allkonstnärliga växthus.

Har Konstfacks elever blivit snällare? Eller bara luttrade?

”Middle Class Paradise”, kommenterar Roxy Farhats genom sin konstfilmiska rapmusikal över ingången till avdelningen för konst. ”Could you tell me what this is all about?” frågar Farhat sjungande sin mönstergillt lyssnande professor Magnus Bärtås i en elegant parafras på gruppen Coolios rapp­video. I en välregisserad matsalsdans låter Farhat studentkamraterna framföra Konstfacks koder och koreografi: datorklicket, penselföringen och Konstfackskillens upprullade mösskant. Det är rättvist och orättvist. För medan Konstfacks jämställdhetsplan ännu inte uppnåtts och metoderna blir alltmer digitaliserade drar de individuella projekten åt vitt skilda håll.

På avdelningen för konst visas nästan uteslutande undersökande film och fotokonst. Formen är fria lån från vetenskapliga discipliner, det journalistiska reportaget, dokumentärfilmen, spelfilmen, konsten, poesin och musiken. Metoden är den egna erfarenheten som fallstudie. Verktygen montaget, den flerskärmade installationen och den mångperspektivistiska presentationen. Inför Anna Lidbergs videoverk förvandlas betraktaren själv till det barn som omöjligen kan förstå föräldrarnas skilsmässa.

I Elin Magnussons tredelade film besvärjer människan naturen genom att förmänskliga den och ömt bädda ner den frusna marken under värmande täcken. Genom att låta två artskilda grodor föda en blandgroda undersöker Linda Shamma Östrand den fruktlösa längtan efter en erkänd artspecifik identitet.

I dag påminner Konstfacks förberedande forskarutbildning om ett alternativt universitet. Vad kan den konstnärliga forskningen säga som inte den vetenskapliga forskningen berättar?

Konstforskningen undersöker förståelseprocesser, visualiserar hur föreställningsbilder formas och formar, och utgår från det fria förhållningssättet. Men utan den akademiska granskningen. Här finns ingen prövning av grumliga teorier och krav på underbyggda hypoteser. Konstforskning förblir just konst. I min läsning är Ruben Wätters självbiografiska och interdisciplinära berättelse ”Visit Norrtuna” ingenting annat än en djupgående konstnärlig gestaltning. När Noak Lönns foto- och reseprojekt skildrar Laos återanvändning av USA:s klusterbomber byggs fakta med egna, talande bilder.

Konstobjekten och den konstnärliga materialanvändningen finner jag på Ädellab/Metallformgivning, Keramik och Glas, Textil, Jewellery och Corpus och på Grafisk design & Illustration. I Lisa Björkes smyckes­konst hänger man konsten om halsen. I Nicolas Chengs verk ”The beauty of nothingness” förvandlas badsvampen, putsskinnet och korken till vidunderliga konstbroscher. Smycket som förlängd hud- och kroppsdel.

Med aftonklänningar sydda av tyg med tryckta trafikleder och funkishus gör Johanna Friedman upp med Le Corbusiers rationalistiska stadsuppfattning och skänker klänningskonsten ett av sina djärvaste bidrag. I Tove Bergrens klänningstyg tar spindelnätet och insektsvingarna över. Hybrider mellan natur, konst och kultur.