Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Konstrecensioner

”Konstslöjdsalong 2010” på Arkitekturmuseet, Stockholm

Arkitekturmuseets första konstslöjdsalong saknar fördjupning och egna idéer. Trots det tycker Malin Vessby att salongen är snygg med många skickliga arbeten. Som en brosch i renskinn eller rävhare i lera.
Konstrecension

Verk: ”Konstslöjdsalong 2010”

Plats: Arkitekturmuseet, Stockholm. Visas t o m 21/11.

Brett hållna samlingsutställningar utan ett tydligt tema är konsthantverkets förbannelse. Allt oftare tänker jag så. I bruset av andra verk reduceras utställda arbeten snabbt till småplock, oavsett andra kvaliteter. Ändå är det den mest spridda visningsformen, sannolikt på grund av både slentrian och okunskap.

Därför blir jag både trött och besviken när nu också Arkitekturmuseet på Skeppsholmen gör det enkelt för sig med en bred salong. I synnerhet som det är den första större konsthantverksutställningen sedan museet tog över Svensk forms statliga uppdrag att fungera som en nationell mötesplats för form och design.

Jag hade hoppats på mer, efter att ha läst museets rapport till kulturdepartementet om att vara en aktuell och framåtblickande arena som förmedlar expertkunskap.

Men på ”Konstslöjdsalongen 2010”, som är arrangerad av Formmuseets vänner, belyses inga av de 144 verken närmare, så fördjupning är det inte tal om. Och, bisarrast av allt, salongen är en ren kopia av Röhsska museets årliga konstslöjdsalong, både till form och namn. Fanns det inga egna idéer?

Däremot är det en osedvanligt snygg salong. Huvuddelen imponerande och skickligt utförda arbeten – urvalet sannolikt delvis gjort för att ge innehållet i det gammaldags begreppet konstslöjd relevans; det rymmer ju ett ordentligt mått av virtuositet.

För bland salongens 100 medverkande finns få av de konsthantverkare representerade som på senare år motsatt sig stundtals kvävande förväntningar på ett skickligt utfört hantverk.

Å andra sidan finns i dag en gryende motrörelse bland många utövare, som i stället handlar om att återigen stå upp för hantverk och materialkunnande. Med god vilja kan man se salongsurvalet som exempel på det.

Andra samtida tendenser är annars bland annat en hel del återbruk plus val av överraskande material. Se exempelvis Märta Mattssons genombrutna rosett till brosch, lik skört och gulnat bakplåtspapper men egentligen gjord av renskinn. Eller Lotta Kühlhorns framtejpade mönster.

Och har man förmåga att sila bort sorlet av omgivande föremål kan åtskilliga verk absolut beröra, utöver imponera. Som smyckekonstnären Sara Engbergs brosch ”I did it all for you”, en kombination av sorgband, skrytsam prisrosett och en dramatiskt formulerad drapa. De flesta som någon gång befunnit sig mitt i kaoset av en separation, älskat och mistat, vet precis vad den krocken av konkurrerande och inte alltid så ädla känslouttryck handlar om. Eller se Benjamin Slotterøys vattenledning av massivt och isigt klarglas med en tung droppe hängande från kranen; en välfunnen gestaltning av världens behov av rent vatten, för många precis lika oåtkomligt som Slotterøys exklusiva verk. Eller fundera över Margit Brundins exakt skulpterade, tvehövdade rävhare av lergods, på en gång gulligt smekvänlig och fullkomligt opålitlig.

Arkitekturmuseet ska snart presentera en plan för verksamhetens innehåll framöver. Förhoppningsvis rymmer den handling, bortom vackra ord. I dag är lilla Gustavsbergs konsthall utanför Stockholm och enstaka gallerier rätt ensamma om att ihärdigt försöka tänja på bilden av konsthantverket. Så frågan kvarstår: Vilken större institution ska man gå till och veta att man får sig till livs en fördjupad och levande syn på konsthantverket?