Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Konstrecensioner

Konstutställningar med Jan Svenungsson: En bildvärld med gäckande gåtfullhet

På Jan Svenungssons retrospektiv i Uppsala kan publiken följa hans mångbottnade skorstensprojekt och andra processverk. Klargörande och generöst, tycker Jessica Kempe.

KONST
Jan Svenungsson
”Det eviga nuet”
Uppsala konstmuseum. Visas till och med 23/4.

”Är här nu”
Bror Hjorths Hus, Uppsala. Visas till och med 26/3.

En skorsten höjer sig långt över sina vardagsbetydelser. Den är inte bara huskroppens hals och luftrör. I myt- och symbolsystem representerar skorstenen vägen till himlen, porten till solen och därmed jultomtens obekväma omväg. Det vill inte säga lite. Därtill förenar sig skorstenen med tornet och pelaren, kolonnen och obelisken: sinnebilder för livsträdet, världsaxeln och gudarnas rökpelare. Men inte nog med det. Fabriksskorstenen utgör också det dubbelbottnade emblemet för industrialismens välstånd och exploatering.

Inte undra på att konstnären Jan Svenungssons uppmärksammade skorstensskulpturer världen över har väckt såväl fascination som irritation. Senast i Tegnérparken i Uppsala år 2015 där han tillsammans med sitt murarteam uppförde sin tionde och allt högre koniska skorsten i ljusrött, frostsäkert och kilformat standardtegel. Här 19 meter lång.

På Uppsala konstmuseum, som nu visar Jan Svenungssons 30-åriga konstnärskap, kan besökaren följa alla hans tio skorstensprojekt i fotografier, böcker, objekt och teckningar under åren 1992–2015. Som en hemlighetsfull nyckel visas också projektets sugande upprinnelse (1988) i Svenungssons kistlikt inramade svartvita fotografier av 1800-talsarkitekten Fritz Eckerts färgskimrande och riddarromantiskt mönstermurade tegelskorsten vid Kungliga hovstallets pannhus på Östermalm.

Fast plats och arkitekt nämns inte i verket. Gåtfullheten tycks ingå i Svenungssons kommenterande metod, där andras verk görs till egna motiv med surrealisterna Man Ray och Giorgio de Chirico som förebilder.

Liksom andra skribenter grunnar jag på fotosvitens innebörd. En överspelad fabriksskorsten? Skorstenens krönande roll död och begraven? Eller tvärtom upphöjd och förevigad? I Svenungsson egna folkhemssläta skorstenstorn finns ingenting kvar av Eckerts halsbandslika runddekor i glaserat tegel. Svenungssons konstlösa skorstenar flyttar ut från sin forna funktion, plomberas med ett blänkande stållock och flyttar in i konsten – för att som trolöst idéverk slå sig ned på oväntade ställen och i nytt sällskap.

Varhelst han än placerar sin skorsten räddar den inte endast lite av sin stolthet och mångtydighet, den får också sin omvärld att synas.

Först här, i den generösa utställningens stora rum och många processverk, förstår jag skorstensskulpturernas gäckande dubbelverkan.

Med befriande tydlighet visar utställningen hur Svenungssons bildvärld undersöker och leker, bygger upp och bryter ner. För varhelst han än placerar sin skorsten räddar den inte endast lite av sin stolthet och mångtydighet, den får också sin omvärld att synas.

Framför Norrköpings nedlagda fabriksbyggnader reser den sig ur Motala ström, som en tyst minnestod över den än gång pulserande textilindustrin. Utplacerad på ett fält i tyska Drewen liknar den en fornlämning, i sällskap med urmodiga telefonstolpar och skogsdungens utsparade trädstammar. Annat i Wanås slottspark. Dold i bokskogen antar skorstenen sin trädaspekt. Och träden sin skorstensaktighet, som i flera av Svenungssons skorstensteckningar. Invid flerfamiljshusets gula fasad i finska Kotka ser skorstensröret snarare litet och vilset ut. Och rätt tråkigt. För att på en asfaltsplan i den tyska staden Hamm skära rakt genom kvarterets tunga krigshistoria.

Men utställningen innehåller långt mer än Svenungssons skorstenar. Hans övriga processverk är dock inte lika lätta att följa, de vänder sig både inåt och utåt enligt samma upprepningsmetod, en konstnärlig härmnings- och viskningslek där motivet utvecklas ur motivet – och går sin egen väg.

Teckningsprojektet ”Psycho-Mapping Europa” i vilket Europas kartbild till slut havererar i skrynkliga gränsupplösningar stannar just i tillfälligheter och uppnår aldrig samma rotade trovärdighet som skorstensprojektet. Också målerisviten ”Test” tycks lita för mycket på slumpen och för lite på bearbetning för att ge de röda fläck- och blodstänken ett eget händelsedjup. När materialet tar överhanden flyter innehållet ut.

Jag funderar på om det är en övertro på improvisationens självbärande kraft som gör den mångåriga och pågående serien ”Paintings” så ojämn. Ibland precis. Ofta lös.

Delar ur ”Paintings” visas också på Bror Hjorths Hus och utgörs av blyertsteckningar omsorgsfullt översatta till måleri. Är det alls möjligt? Om Svenungssons penna är skarp blir penselns översatta linjer trevande i färgfält utan fästpunkter. Finns det bildspråk mellan språken som Jan Svenungsson tänker sig? Inte här. I Svenungssons bildvärld förblir teckning och måleri trots allt två skilda språk.