Examensutställningar är perfekta utkikstorn över samtidskonsten. Men de är lika perfekta spåkulor in i framtidskonsten. För vart är konsten på väg egentligen? Frågan är näst intill tabu. Är det något som brukar upprepas med jämna mellanrum, så är det att samtidskons­ten är en heterogen massa som utvecklas åt alla håll samtidigt. Det är mycket riktigt, men i konstens ständiga expansion, kan man alltid urskilja rörelser och motrörelser. Går det att identifiera några sådana på Kungliga Konsthögskolans vårutställning?

Först måste jag säga att magisterutställningen håller en ovanligt hög nivå i år och känns väldigt välcurerad. Detta tack vare ett subtilt men genialiskt grepp: takfönstren är täckta med tunna violetta plastskivor som får salarna att bada i ett mystiskt lilarosa ljus som för tankarna till såväl ockulta mässor som porrklubbar och framkallningsrum.

Cajsa von Zeipels gigantiska, marmorliknande stångdanskvinna bland entréhallens antika kopior, snurrar sakta runt som ett tidur som kortsluter högt och lågt. Lika moralrelativistiskt förefaller Joanna Lombards videofilmade fresk, en iscensättning av ett minnesrum från hennes barndom som försöker försona dåtid och nutid, jaget och det kollektiva. Sektmöten, orgier och barnlek flyter samman till en enda elegant röra som för tankarna till både Lukas Moodyssons film ”Tillsammans” och Kubricks ”Eyes wide shot”.

Den stora förändringen från tidigare år är att konstnärerna inte tycks vara lika upptagna med att bekänna politisk färg. Det politiska verkar just nu ligga i en konsekvent vägran av svartvita förklaringsmodeller. I stället får vi dokufiktiva undersökningar av kulturella myter. Om man tittar tillräckligt länge på Axel Peters dokumentär om ett par mäns relationer till Sadam Hus­seins stulna bilar, vet man inte längre vad som är verkligt eller iscensatt, förlöjligat eller idealiserat. Likaså är Jonathan Lewalds hallucinatoriskt vackra videoverk – ”Mormors öga”, en oändligt ­poetisk och försiktig resa mot ett verkligt öga. Men är det den riktiga mormodern eller ”bara” en äldre kvinna som stått modell?

En tydlig trend är stileklekticismen som till exempel Paul Fägerskiölds detektivliknande resa genom konsthistorien via en svit målningar. Och Anders Engqvists musikorgel som ser ut som en formsammanslagning mellan en drömfångare och dammsugare – en perfekt symbol för en människohjärna. Även Jennifer Rainsford har byggt en läcker installation bestående av rekvisitan i en uppdiktad historia om en gravitationstrotsande kameleont, med spår av både minimalism och postmodernism. En queerestetik som undflyr lätta kategoriseringar och som jag hoppas se mer av framöver.

I övrigt andas utställningen en utopisk revolutionsanda och optimism. Jag blir barnsligt förtjust i Björn Anners digitala målningsmaskin. Varje streck suddar ut ett tidigare i en oändlig stafettpinnemålning. Lika sympatiskt är Sarah Guarino Werners försök att upphäva skillnaden mellan konst och liv genom ”sociodramer”, som hon arrangerar med de övriga konstnärerna i utställningen för att hjälpa dem se annorlunda på sin konst.

Klas Eriksson har ställt en mikrofon framför en övervakningsteve där man ser och kan prata med konstnären i hans ateljé. Vi börjar samtala. Mot slutet frågar han vad jag jobbar med. Jag svarar ”Gissa!”, han föreslår ”Kritiker?”. Jag svarar ”ja” på vilket han släpper allt och rusar ut ur sitt ateljérum. Människorna omkring mig skrattar och en säger: ”Han blev nog rädd för dig.” Stunden efter dyker han upp i utställningsrummet för att säga ”hej”. En kritiker bör gå runt konstnären som katten runt het gröt sade en äldre kritiker en gång, men här blir mötena med konstnärerna en del av mina konstupplevelser.

Även kandidatutställningen bär på många höjdpunkter, orkestrar av transistorradion, personlighetsexorcismer, mekaniska stolar på tågräls, miniatyrvärldar, skimrande klädkonstruktioner och intrikata filmmålningar, allt doppat i en ömsom lakonisk ömsom manisk nostalgi som spretar mot både dåtid, samtid och framtid. Samtidskonsten har onekligen blivit en ­oöverblickbar massa som rör sig i ett enda tidsrum – fiktionen – det rum som slutligen gör allt möjligt.