Sex säljer. ”Ät kuk, för mental hälsa” står det med engelsk text på stora affischtavlor med reklam för Lee Lozano på Moderna museet. Lozano var barn av sin tid, verksam i 1960-talets New York, och utställningen innehåller ett myller av penisar och vaginor, ofta framställda i linje med popkonstens lek med kommersiella budskap. När Lozano använder denna slogan i sin konst kan det ses som en parodi på reklamens sätt att basunera ut allt till försäljning. Det blir onekligen en kortslutning när museet i sin tur använder den till verklig reklam femtio år senare.
Detta är ett på många sätt märkvärdigt konstnärskap och det är fantastiskt att kunna se Lee Lozano i storformat. Efter att ha hängt runt med konstpossen på nedre Manhattan under ett decennium gjorde hon vid 1970-talets början en storartad sorti genom sin ”Dropout piece”, försvann från stan och vände konstvärlden ryggen. Först på senare år, efter hennes död 1999, har hon åter börjat uppmärksammas.
Det mest slående är hur många uttryckssätt som ryms inom den tioårsperiod Lozano var verksam. Här syns den radikala omformulering av konstbegreppet som sker under 1960-talet. Från ett expressionistiskt och surrealistiskt influerat måleriet till popkonst, minimalism och till slut rent idébaserade arbeten, baserade på händelser snarare än objekt.
Några av de tidiga målningarna är fascinerande med minst sagt oinsmickrande färgskalor. I de efterföljande verken svävar lösryckta kroppsdelar; öron, tänder, vaginor och snoppar bredvid trafikljus, kablar, eluttag. Och vertyg. Verktyg som verktyg eller verktyg med förmänskligade egenskaper som spelar upp små scener, ofta av sexuell natur. Sen ett mer stramt och behärskat måleri, och en serie målningar av enerigfält med närmast sakral karaktär.
Det som tydligast visar de förändringar som tar form är hennes ”Language pieces”, skrivna instruktioner som öppnade upp mot performativa undersökningar. I ”Dialogue piece”, där hon bjuder in vänner och kolleger till samtal, är det viktiga dialogen som uppstår, inte att producera ett objekt.
Det är ett av många exempel på den ”dematerialiseringen” av konsten som ägde rum. Det var en rörelse som rymde en stark kritik mot konstmarknadens mekanismer. I ett av sina sista instruktionsverk utlyste Lozano också en generalstrejk mot gallerierna och de ekonomiskt styrande institutionerna på övre Manhattan.
Men dessa ”språkverk” var även exempel på hur många aktivt försökte bryta upp gränsen mellan konst och liv, där de mest vardagliga handlingar fick status som konst. Nu kom även detta så småningom tryggt att inlemmas i konstmarknaden, som med kapitalismens logik glatt omfamnar all kritik mot den.
Det här är lustigt att betrakta i efterhand. Konsten har på många sätt förändrats sedan dess, men konstsystemet runtomkring är sig märkvärdigt likt. På Moderna museet är Lozano elegant presenterad i en superfin utställningsarkitektur med 18 smakfulla grå nyanser.
Det är mil från den kontext och hållning som Lozanos verk refererar till ursprungligen. Här speglar utställningen väl vad som skett i konstvärlden sedan dess: det har mer och mer gått mot det många konstnärer ville ifrån. På samma sätt är det skrutt att Lozano är den första kvinnan som får en solopresentation i stora salen sedan 2002, medan rader av män av olika kaliber passerat revy.
Det absolut roligaste med Lozano är densiteten i den utsaga som bildas när man ser hennes verk tillsammans. Vissa delar går enkelt att få in i en vedertagen konsthistorieskrivning, andra är mycket svårare att etikettera. Hon laddar verken med allt samtidigt; kropp, sexualitet, intresse för energier, konsumtion. De återkommande falliska formerna – kukarna – är kanske det bästa exemplet.
Det finns både en omfamning av dess potens och energi, och en kritik. Som Jo Applin skriver i den förtjänstfullt diskuterande och informativa katalogen: ”Gång på gång synliggör hon denna krafts baksida: När potensen realiseras slår den ofta över i sin motsats och blir till en inskränkande kraft, i form av makt och dominans. Detta är något som kännetecknar det patriarkala samhälle hon lever i.”
Det här är tiden för kvinnorrörelser, anti-kapitalism, Vietnamkrig. Lozano framställs som både politisk och kompromisslöst självständig från alla grupperingar. Inte bara att hon inte anslöt sig till den framväxande kvinnorörelsen, hon bojkottade till och med kvinnor i ett av sina sista verk. Här bjuder Lozano på ett eget motstånd. Som om hon både upphäver och förstärker motsättningar på en och samma gång.