Det kalla ljuset från Germania. Hon blev över hundra år och hann leva fem liv. Trots att hon var Hitlers främsta propagandist förnekade hon sin skuld. I Södertälje visas den största svenska utställningen någonsin om Leni Riefenstahl.
För den som forskar i politisk propaganda har Leni Riefenstahls filmer länge varit ett självklart referensmaterial. Inledningsscenerna till filmen ”Viljans triumf” visar hur Hitlers flygplan 1934, ”tjugo år efter första världskrigets utbrott …och nitton månader efter den tyska återfödelsen”, till tonerna av Wagners ”Mästersångare” återvänder till sitt folk i Nürnberg. Kameran rör sig över molnhavet och förstärker bilden av den gudasände führern som från himlen kliver ned till de jublande folkmassorna.
Suggestionskraften var stark och efter andra världskriget hamnade ”Triumph des Willens” på listan över filmer som inte ansågs lämpliga för offentlig visning. Samtidigt stämplades Riefenstahl på grund av sina propagandafilmar som medlöpare av en västtysk domstol.
Själv höll hon i det längsta, ja ända fram till sin död, fast vid sin oskuld. Hon kunde inte förstå varför hon var så illa sedd i hemlandet. När allt kommer omkring hade hon aldrig gjort några antisemitiska hetsfilmer eller direkt politiska alster. Med sina filmer hade hon bara försökt gestalta den mänskliga kroppens styrka och skönhet, utan att lägga några politiska synpunkter på det. Att hon varit Hitlermytens kanske främsta propagandist ville hon inte förstå.
Leni Riefenstahl blev över hundra år gammal och under sina sista år upplevde hon något av renässans. Sakta men säkert började gallerier och museer världen återupptäcka hennes nydanande filmteknik och fotokonst. Bögar föll för hennes mansbilder och feminister tyckte sig i den potenta kvinnan bland idel män ha en bundsförvant. En höjdpunkt utgjorde den stora och omdiskuterade Riefenstahlexposén som filmmuseet i Potsdam visade 1998.
Som en retrospektiv kan man också beskriva sommarens stora satsning på konsthallen Luna i Södertälje. Den heter ”Leni Riefenstahl 1902–2003. Fem liv” och är den största Riefenstahlutsällningen någonsin i Sverige. Med hjälp av 120 fotografier och korta bildtexter, som är tematiskt grupperade, får åskådaren en bild av hennes liv som dansös, skådespelerska, filmregissör, naturfotograf och dykare.
Av dessa skeden är tiden som dansös och dykare de kortaste och i sammanhanget minst intressanta. Leni Riefenstahl var 71 år gammal när hon tog dykcertifikat och utställningens undervattensbilder är visserligen vackra, men knappast originella om man sett Jacques-Yves Cousteau. Karriären som ung dansös i Berlin tog också snabbt slut på grund av en knäskada.
Det som väcker störst intresse hos en nutida betraktare är inte heller bilderna från olympiaden 1936 eller de iscensatta massuppbåden på rikspartidagarna som man sett förut, utan livskänslan och kraften i några av de bergsfilmer som hon medverkade i under slutet av tjugo- och början av trettiotalet.
Det är scener där Riefenstahl i monogramprydd skiddräkt genomför livsfarliga bergsbestigningar och åker skidor genom ett hav av snö. Filmer som ”SOS Eisberg” eller ”Der weisse Rausch” borde upplevas som lika giltiga av dagens snowboardåkare som de var på trettiotalet. Med ”Das blaue Licht” (Det blå ljuset, 1932) började hennes ödesdigra bana som filmregissör under Tredje riket. Hitler och Speer var entusiastiska och insåg tidigt hennes propagandavärde och exceptionella begåvning. När man ser med vilken minutiös noggrannhet och precision hon och hela filmteamet gick till verket när de gjorde några av scenerna till olympiafilmen är det inte konstigt att hon fick Guldlejonet i Venedig.
Susan Sontag har i en essä jämfört hennes bilder av den germanska människokroppen med de fotografier av den afrikanska nubastammen som utgör en annan av utställningens tyngdpunkter. Det var med dem Riefenstahl åter togs till nåder som fotograf på sextiotalet.
Hennes närbilder av dessa mörkt suggestiva kroppar, liksom organiskt bundna till den afrikanska jorden, är genomsyrade av en stor ömhet och ödmjukhet inför det naturliga livet. Leican återger perfekt minsta kroppsveck och skiftning i tatueringen.
Oberoende av vad man tycker bör den här utställningen, som kulturhuschefen Daniel Wetterskog presenterar på en tevemonitor i konsthallen, stimulera till en fördjupad diskussion av fenomenet Riefenstahl.