Kambodjaexpeditionen. Levande historias utställning luktar gammal ost.
”Nu kan alla stilla sin hunger och alla skyla sin nakenhet … Rättfärdighet råder.”
Så löd Jan Myrdals bibliskt klingande summering av situationen i Kambodja 1978, mot slutet av röda khmerernas skräckvälde.
Förloppet är väl känt. Fyra vänskapligt sinnade resenärer från Sverige guidas i folkmordets Kambodja. De ser bara leende människor. Ett enkelt liv, ett fattigt men kämpande folk, återuppbyggnad efter kriget.
Eller snarare: de ser ingenting. Utanför synfältet pågår tvångsarbete, terror, svält och massmord. Väl hemma berättar de vad de sett – och noga taget är det ju inget fel i det. Problemet är att de också gör sig till propagandister och går i god även för det de inte sett.
Jan Myrdals position i den för övrigt ganska fromma gruppen är speciell. Han visste, kanske inte exakt vad som pågick, men att folk både dödats och lemlästats i stor skala tog han för givet. Det skrev han. En historisk självklarhet när bönder gör revolution. Och med en så upphöjd inställning är ju ett eller annat dödens fält inget som behöver störa sinnesron, varken då eller senare. Rättfärdighet råder.
Att man lämnar Levande historias utställning ”Middag med Pol Pot” med lite dålig smak i munnen beror ändå inte enbart på resenärernas cynism eller självbedrägeri utan lika mycket på utställningen i sig. Det är något med det höga tonfallet i den som skorrar.
För visst är Kambodjaexpeditionen ett bra och intressant exempel, men på vad? Hade Levande historia på allvar velat diskutera vänskapsresor och politiska skygglappar finns många historiska exempel att jämföra med (bland annat alla dem som lät sig bländas av Hitlers Tyskland och Stalins Sovjet). Vill man peka på västerländsk blindhet för kambodjanernas och andra fattiga folks katastrofer och lidanden finns också rika källor att ösa ur.
Men här råder tunnelseende och allt är övertydligt riggat: på ena sidan vår tids förfärande facit, på den andra de fyra dumstrutarna. Och visst kan det vara skönt att ha så rätt på andras bekostnad, men upplägget klargör just inget mer om historien än att det är efterklokheten som skriver den.
Medan de kambodjanska offren än en gång trängs ut i skuggorna.
Den famöst hånfulla pr-filmen för utställningen känns därmed inte enbart som ett olycksfall i arbetet.
Levande historia borde lyfta blicken och passa sig för projekt som luktar gammal ost. Ska en statlig myndighet ägna sig åt att göra skräckkabinett av en sittande regerings gamla politiska fiender?