Jäms med Stig Lindberg är Lisa Larson sannolikt vår mest folkkära keramiker. Eller formgivare om man så vill. Det räcker med några snabba klick på nätet för att komma nära samlarnas förtjusta kommentarer och notera allt högre priser på serieproducerade skulpturer och unika, signerade arbeten. Dessutom är Lisa Larson jättestor i Japan – stor nog att hålla liv i stengodsproduktionen på Keramikstudion i Gustavsberg.
Att skärgårdssamhällets porslinsmuseum som sommarsatsning nu valt att göra en tillbakablickande utställning med hennes verk från 50-tal till i dag är alltså inte en dag för sent. Larson var anställd på porslinsfabriken 1954–1980 och är fortfarande verksam.
Men vad är det i hennes keramik som lockar så?
Själv tror jag att det framför allt är känslan i de vänliga, trygga och godmodiga serieproducerade skulpturerna. Det är varmhjärtade kvinnor, stadiga, pepparkornsögda barn och smekvänliga djur i redig stengodslera. Och de skildrar livet som många önskar att det vore: Snällt. Idylliskt. Glatt.
Tänk till exempel på samlarfavoriterna ”ABC-flickorna” från 1958, de mjukt rundade bokstöden av vänliga, bastanta damer med rejäla, sandfärgade lår. Eller på de bulliga, stornästa och serietidningslika stengodslejonen i serien ”Afrika” från 1964, som på senare år banat väg för Larson i Japan. Här finns inget som skrämmer eller besvärar, bara värmer. Och längre från dagens disharmoniska värld är det svårt att komma.
Männen platsar inte heller i idyllen. För de är anmärkningsvärt få bland Lisa Larsons skulpturer. Fast gissningsvis beror det mest på att det än i dag är kontroversiellt att skildra män som rakt igenom charmiga och glada, som gjorda för prydnadshyllan. Och det lär knappast ha varit mindre laddat på 50-talet. Vilket inte kan hållas enbart Lisa Larson till last, utan snarare de patriarkala raster som fortfarande präglar synen på världen. Kvinnor, barn och djur kan utan protest kokas ner till uteslutande godmodiga egenskaper, män däremot anses mer komplexa än så.
Men Lisa Larson har också ett annat tonläge, med friktion i. Här gör utställningen – trots att den är ofullständig och liten – allmänbildningen en tjänst genom att även visa glimtar av hennes bruksgods. Starkast är vibrationerna i hennes unika arbeten, som de små skissartade 70-talsskulpturer av människor, framklämda ur ihoprullade lerlappar. Det är karaktärer som utstrålar osäkerhet, som sitter på sina händer med uppskjutna axlar. Som saknar anletsdrag eller döljer ansiktet. Och här finns dessutom männen. Men ändå är det inte det här uttrycket som främst förknippas med Lisa Larsons namn i dag. Det är gemytligheten som älskas allra innerligast.
Den som söker ett större mått av friktion ska i stället gå till Gustavsbergs konsthall tvärs över gården. Här ställer keramikern Mia E Göransson ut. Och kontrasten kunde inte ha varit skarpare. Om Lisa Larson i stort förmedlar en idealvärld och varm folkhemsbild, jobbar Göransson med världen av i dag, så känns det. Här skaver det ordentligt. Inget är upp, inget är ner.
I flera år har Göransson arbetat med temat ”ny natur”. Till en början genom att naturalistiskt avbilda, gjuta av, tunna grenar och svällande knoppar och presentera dem i sammanhang som står keramiktraditionen nära, det vill säga fästade i kärl och inbakade i väggplattor. Men för varje utställning har naturbilderna blivit mindre idylliska, uttrycket mindre förföriskt.
I Gustavsbergs konsthall ser hennes keramiska grenar, stenar och mossa konstiga ut, färgade i kulörer som snarare hör staden – the urban jungle – än skogen till. De är babyrosa, illgula, plastgrå. Dessutom har hon satt ihop naturfragmenten med väsensskilda, sterilt släta former, också de hämtade från en urban människovärld.
Plötsligt är staden och naturen alltså förenade. Eller så håller de på att förgöra varandra. För känslan är ödesdiger. Men Göransson ger inga ledtrådar. Så verken kan lika gärna beskrivas som bedövande skickligt utförda, godisfärgade, surrealistiska porslinsstilleben. Fast själv börjar jag tänka på oljan i Mexikanska golfen, på askmolnet i rymden, på våldsamma krockar mellan natur och kultur. Vi bor inte längre i Lisa Larson-land.