På Bonniers konsthalls utställning ”Livsformer” ser Henrik Håkanssons hundratals framodlade orkidéer ut som hade de räddat sig upp i träden. Men inte ens stammarna tycks säkra, ty i installationen ”Bruten skog” återstår bara avhuggna stubbar att klamra sig fast vid, upphissade i taket med stadiga vajrar.

Men Håkanssons hängande orkidégrupper känns lika dystopiska som dekorativa. En kombination av varsam undsättning och säljande blomstergrupp. Bevattnade och belysta med artificiellt solljus.

För två år sedan visade Bonniers konsthall hur den samtida konsten och litteraturen såg på tiden. Nu vill man visa hur konsten och kulturen ser på naturen. Kanske är Henrik Håkanssons dubbelhet en talande ingång, vetenskaplig och ömhjärtad, avromantiserad och dialogisk. I dag, säger utställningens bild- och bokverk, låter sig naturen inte längre betraktas som en outtömlig resurs och oföränderlig bakgrund, utan som en medaktör – lika stark och ömtålig, levande och dödlig som människan själv.

Först ser det glest ut. Mer omgivning än konst, större anspråk, mind­re innehåll. Mot Bonniers konsthalls glasade upphöjdhet och självmedvetna attityd kommer konsten lätt till korta. Mellan teckningarna, skulpturerna, installationerna och filmverken alltför många tomma väggytor och långa passager. Därför missar jag först Katie Patersons stora svarta aluminiumbild ”Alla döda stjärnor” på vilken hon omsorgsfullt och med var sin mikroskopisk grop laseretsat in universums 27 000 slocknade himlakroppar. Melankoliskt att försjunka i. Förr förundrades människan över de stjärnor som lyser, nu begrundar hon dem som mist sitt ljus. Konstnären förvandlad till supernovajägare och spårare av universums döda materia.

Men konsten gör också tvärtom och vänder blicken nedåt och inåt mot jordens minsta och levande delar. Tue Greenfort odlar fram en biotop i en petflaska. Efter sex år ser algerna och fröna ganska äckliga ut. Annat under dess mögliga yta. Ur livet i flaskan hämtar Greenfort fram en vidunderlig filmvärld av geometri, händelser och färger. I filmen ”Mikrokosmos, sluten bio­s­fär” får den abstrakta expressionistiska konsten sin motsvarighet i verkligheten.

Med de elva konstnärernas verk, återblicken på jordkonstens självs­våldiga 70-tal, miljövänliga utställningsarkitektur och bokens öppna texter inser jag så småningom hur jämställt konsten, kulturen och naturen nu närmat sig varandra. Organiskt liv görs till en ready-made på egna villkor och motiv i egen rätt. Helen Mirra bär med sig stora stenar från olika platser i de schweiziska alperna och placerar dem ömt på var sin hopvikt beigebrun arméfilt. Likt en kudde eller ett tungt huvud? Eller för att gottgöra rovet? På väggen hänger fotografier på de platser som bumlingarna togs från, ödmjukt vridna ett halvt varv. För att demokratisera perspektivet? Då syns vad Mirra kanske såg. På stenarnas lavar av samma turkosa och gula färg som på den snökant och fjällblomma där de hittades. ”Stensinne” kallar hon sin installation.

I Jani Ruscicas parallella filminstallation ”Batbox/Beatbox” flyttar landskapet och djurvärlden in i stadsmänniskans kropp. Med rörelser och ljud härmar breakdansarna i New York fåglarnas läten, trädgrenarnas rytm och vindens tyngdlöshet. En konstnärlig natur­adoption! Som Ruscica på samma sätt låter sitt kameraöga genomföra när hon filmiskt förvandlar stadens ljus till ringlande vattenormar i natten och transformerar den omsorgsfullt studerade fladdermusens liv till ett gemensamt liveljudverk.

Avståndet till konstnären Robert Smithsons besatta och betvingande stenläggning ”Spiral Jetty” 1970 i den röda och frätande Stora Saltsjön i USA verkar mentalt större än tidsmässigt långt. På Bonniers konsthall ter sig även Nancy Holts soltunnlar i Utahs öken 1976 underligt avlägsna. I samtidens ekologiska konst syns inga vrålande lastbilar som lystet vräker sin last över mark och vatten. Dagens jordkonst tycks andligt lågmäld. Med många fängslande verk talar utställningens historiska jämförelse dock högt och tydligt. Mellan då och nu glaciärer som faktiskt smälter.