Hatord ristade i blod, pojkar i mammas kläder, känslor av att inte passa in. På Bildmuseet i Umeå gestaltas minnen och erfarenheter utanför den heterosexuella normen.
Bildmuseet i Umeå startar året starkt och politiskt med utställningen ”Lost and found. Queerying the archive”. Arkivet ska här förstås som en symbol för samhällets kollektiva minne och titeln ”hittegods” syftar på sådant som inte inkluderats i den etablerade historieskrivningen. Queerperspektivet handlar om att ifrågasätta varför det kollektiva arkivet inte rymmer minnen, känslor och erfarenheter som går utanför den heterosexuella normen. De får i stället sökas på andra platser – i konsten och i populärkulturen.Just det gör utställningens curatorer; konstvetaren Louise Wolthers och genus- och filmvetaren Jane Rowley. De är båda verksamma i Danmark där utställningen visades sommaren 2009. Deras upplevelser av ökad konservatism och intolerans i Danmark fick dem att göra detta inlägg med politisk udd. Med verk av 13 internationellt verksamma konstnärer synliggör de alternativa könsroller och sexualiteter, andra sätt att leva. Liv som jag gissar inte heller återfinns i Göran Hägglunds idé om ”verklighetens folk”.
Bildmuseets vita salar har nu omvandlats till ett alternativt arkiv av både negativa och euforiska känslor och intimiteter. Rummen är fyllda av installationer med fotografier, objekt, rörliga bilder och ljud. Fokuset på film, foto och musik understryker att populärkulturen är bra på att låna sig till gestaltning av queera minnen, känslor och begär.
Det allra starkaste verket är ”Blood script”, där konstnären Mary Coble använder sin egen kropp som ett arkiv över hatord. Med snirkliga bokstäver har hundratals insamlade tillmälen tatuerats in i hennes egen hud, men utan bläck i nålen. Blodspåren har tryckts på akvarellpapper och visas intill fotografier av de blodiga inristningarna.
Kroppen blir här till ett tillfälligt arkiv där huden sakta läker och orden inte lämnar synliga spår. ”Visst gjorde det ont”, berättade konstnären för mig i utställningen, ”men det står ändå inte i relation till den smärta orden tillfogat mängder av människor.”
Konsten att förlora är en särskilt queer konst, säger den amerikanska professorn Heather Love i utställningskatalogen. Hon anser att det alternativa, queera arkivet måste präglas av en dubbelhet som varken tiger ihjäl eller skyler över de negativa erfarenheter och känslor som i generationer präglat individer och grupper som överskridit normer för kön och sexualitet.
Genom att foga samman filmscener som visar kärlekstörstande kvinnor ur Hollywoodfilmer om heterosexuell kärlek skapar Aleesa Cohene en egen queer version av mainstreamkulturen.
Cecilia Barriga tar fasta på ryktena kring Marlene Dietrich och Greta Garbo och klipper ihop divorna i en drömbild av en lesbisk kärlekshistoria. Ingo Taubhorn har i sin tur fotograferat sig själv i föräldrahemmet, uppklädd i sin mors kläder. Bildserien ”Der Kleider meiner Mutter” visar hur han med knivskap precision utför hennes vardagssysslor med en kvinnlig grace man skulle kunna tro bara en medelålders kvinna behärskade. Kön är en väl repeterad iscensättning, tycks bilderna säga och lånar familjealbumets estetik i framställningen av könsteaterns vardag i blekta, ömsinta bilder.
Konstnärsparet Michael Elmgreen och Ingar Dragset placerar i stället porträtt av sig själva som barn bland foton av ett extravagant gayliv med festande, sex och nakna gogodansare, av bögars klotter och mötesplatser. Inramade och uppradade blir de närmare 500 bilderna till en travesti över kärnfamiljens porträtt på spiselkransen och till ett visuellt arkiv över alternativa uppväxt- och familjehistorier.
Själv fastnar jag framför Benny Nemerofsky Ramsays installation med fem skärmar där han tematiskt klippt ihop klyschor från kärlekssånger och hängivet sjunger med i ändlösa rader av ”take me higher”, ”thinking of you” och ”tonight’s the night”. Jag förflyttas genast till mitt eget pojkrum i Bagarmossen och mina minnen av popmusiken, som höll känslan av att inte passa in på avstånd och samtidigt tände en kittlande längtan efter närhet.
Med fingertoppskänsla har curatorerna kombinerat aktuella strömningar inom samtidskonsten med nya kulturteoretiska riktningar. Den matiga katalogen fördjupar resonemangen med texter av intressanta forskare inom både konstvetenskap och queerstudier.
Här diskuteras samtidskonstens och konstnärens roll för att forma om det kollektiva arkivet till något mer tolerant och mångfasetterat. Själv hoppas jag på fler utställningar som gör motstånd mot normativa kategoriseringar i tider av tilltagande konservatism.
Bildmuseet samarbetar med Umeå centrum för genusstudier kring en ambitiös programverksamhet under utställningsperioden.
Se www.bildmuseet.umu.se