Moderna museet i Malmö öppnar på annandagen i gamla Rooseums lokaler, som byggts om och fått en signalfärgad tillbyggnad. Dan Jönsson ser fascinerande och fina öppningsutställningar i välbekanta, sakrala museirum.
Mycket är sig likt i Rooseums gamla lokaler på Gasverksgatan i Malmö. Belgaren Luc Tuymans var faktiskt med redan 1995, på utställningen ”Måleri i det utvidgade fältet” där han försvarade det klassiska måleriets färger i en tid av genreupplösning. Och konsthallen har visserligen gått igenom en grundlig plastikoperation som skrapat bort det mesta av patinan från det gamla elverket. Men inte allt: turbinen till exempel har fått vara kvar. Och rätt som det är tittar det fram en häpen travers i taket.
Ska jag försöka sätta fingret på var skillnaden ligger, så skulle jag säga att allt känns lite tyngre, lite mer gediget i Modernas regi. Det gäller byggnaden, som inte bara har försetts med en klatschigt orange entré och butik, men också fått den gamla turbinhallen ombyggd till ett klassiskt, nära nog sakralt museirum.
Och det gäller även Tuymans måleri. Dukarna i ”Mot dagen” såg jag första gången i Moskva i höstas, där varje målning flankerades av en biffig livvakt med hörsnäcka och solglasögon. Inget för känsliga betraktare, precis.
Här i Malmö känns Tuymans inte fullt så skräckinjagande. Men man ska heller inte hysa några tvivel om att det är ett av samtidskonstens mest kassaskåpssäkra varumärken som presenteras här. Rummets fantastiska takhöjd och den höga, svala ljussättningen skapar en faraonisk inramning som inger – törs man säga vördnad? Det fungerar med ett prestigenamn som Tuymans, men i framtiden ska det bli intressant att se om detta rum kan fås att anpassa sig även till en mindre sublimt stämd konst.
Nu är i och för sig det högstämda och upphöjda hos Tuymans nog mer en effekt av hans internationella status än av målningarna själva. ”Mot dagen” är en i grund och botten rätt vardaglig bildsvit, där material från övervakningskameror, teveserier och nätsajter gjorts till föremål för pedantiska porträttstudier.
Tuymans skildrar dessa trivialiteter som om de vore lämningar av en förlorad civilisation. Han fotograferar sin egen skugga med sin Iphone, och målar av den så den liknar något från Monets trädgård. Sovrummet i dokusåpan ”Big Brother” gör han till en melankolisk Hammershøi för tjugohundratalet. Men varje artificiell färgton är också noggrant återgiven för att visa att det är en virtuell, en konstgjord värld vi ser. Tuymans bilder fångar inte verkligheten, de beskriver hur den faller sönder.
Postmodernt så det förslår, alltså. Det som gör dessa bilder spännande är dock inte deras aningen knastriga idéinnehåll, utan hur det uttrycks i en fascinerad passion för det måleriska hantverket. Intellektuell distans och sensuell intensitet i paradoxal förening.
Något liknande kan sägas om Astrid Svangren, som delar museets övre utrymmen med den koncisa men fina ”Spektakulära tider”, där några höjdpunkter ur Modernas sextiotalssamling – bland dem Rauschenbergs berömda get – visas i ett urval som betonar experimenten, normbrotten, debatterna. Inte vet jag hur denna kombination är tänkt, men Svangren har gjort en vild och djärv installation där hennes stora spegelmålningar, bevuxna med flödande sjok av tyll, balanserar mot en blodröd glasskiva bakom en träskärm i shakerstil, som delar av det lilla gallerirummet.
Riktigt lyckat är det inte. Snarare otydligt, ofärdigt. Men herregud, jag skulle vilja se den konstnär som lyckas ta kommando över detta svårbemästrade rum, beläget som det är precis vid trappan ner från det trånga mörka galleri där konsten även på Rooseums tid alltid hade svårt att komma till sin rätt. Somligt är sig faktiskt bara alltför likt.