Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Konstrecensioner

”Luftslottet” på Norrköpings konstmuseum

Samlingsutställningen ”Luftslottet” på Norrköpings konstmuseum handlar om luft, drömmar och fantasivärldar. Ett brett men aktuellt tema, tycker Sebastian Johans.

Konst

”Luftslottet”

Norrköpings konstmuseum. Visas tom 28 augusti

Konst handlar ofta om att spränga luftslott. Dessutom kan konstlivet självt beskrivas som en uppblåst borg, ett gytter av oskrivna regler, informella hierarkier och kodat beteende, som behöver spräckas då och då.

Norrköpings konstmuseum har således valt ett bra tema att bygga en utställning kring. Inte minst som vi lever i en tid som tycks drabbad av en pyspunka som fått vår nationella självbild att rasa ihop.

Men temat är brett. Handlar det om fantasins lyckliga hoppborgar, om eskapism och självbedrägeri eller kanske om den gasblandning som i sin mest funktionella form tillåter oss att andas? Tja, hos de 17 konstnärer som curatorn Johanna Uddén har plockat ihop får begreppet stå för allt det ovanstående och lite till. Den tydliga samhälls- och normkritik som temat inbjuder till saknas visserligen, men väldigt mycket annat får rum i en lite spretig men behagligt svävande helhet.

Tvetydigheten slår till direkt och Annika von Hausswolffs klassiska serie självporträtt med en upplåst tuggummibubbla framför ansiktet blir ett slags introduktion. Det tuggade luftslottet blir ett rest långfinger som signalerar suverän självständighet, men är samtidigt ett döljande skydd. På ett liknande sätt fungerar fantasin i Sara-Vide Ericsons måleri, där en utelämnad gestalt återkommer i miljöer och situationer som om hon ville möta och besvärja en skräck.

Det blir också glada, mer oförargliga fantasier. Luftslottet kan bli ljusfångande prismor, svulstigt glas eller pixlar i en app. Över hela utställningen vilar en tung andning genom Johanna Byströms Sims ljudverk ”Air, I love you”, som stönande leder publiken från verk till verk.

Den blåsande munnen förkroppsligas vidare i Åsa Cederqvists sceniska ”Gestures and Gaps”, som frossar i bulliga textilmunnar och kroppsliknande former. Med en dragning mot det taktila och bilder av deg för Cederqvist tankarna till svällkroppar, jäsning och förändringsprocesser.

Kanske en antydan om att en lustfylld kroppslig närvaro enkelt punkterar de fantasislott som kommersialiserade kroppsideal utgör, eller åtminstone borde göra det. Kroppsligt är också mötet med Bigert & Bergströms pulserande larv ”The Wave”, en sittmöbel som med hjälp av tryckluft svarar på besökarens omfamning.

Kanske skulle ”Luftslottet” ha vunnit på att renodla några spår, i stället för att peka på många möjliga. Den emfas som saknas i utställningens stora rum finns emellertid i en separat sal, där Matti Kallioinens flåsande installation Homunculus binder ihop helheten med en mörk, flämtande cirkus av rörelse, rök och blippande elektronika.

Verket visades på galleri Christian Larsen i fjol, men har här fått större rymd, vilket har reducerat en klaustrofobisk känsla till förmån för en majestätisk tyngd. De mörka hängande sjoken av vindtyg fylls av luft och vräker sig hungrigt mot betraktaren och installations största objekt går från säckig gran till stolt atomkärna i en rusig dans som säger att luftslottet inte måste stanna som en ouppfylld fantasi utan faktiskt kan bli verklighet. Eller kanske snarare – med verkets överrumplande kraft i ryggen skiter man i vilket.