På Nationalmuseums stora vårutställning ”Lust&last” mixas erotiskt laddade myter med grövre nutida verk. Bo Madestrand tycker att det skabrösa materialet hanteras med både humor och politisk korrekthet.
I början av 1800-talet flyttar den -utblottade svenska konstnären Adolf Ulrik Wertmüller till USA, där han bosätter sig på en bondgård. För att klara den alltmer ansträngda ekonomin börjar han snart visa upp sin beryktade tavla av den nakna gudinnan Danaë, som befruktas av guden Jupiter i form av ett guldregn. Det blir skandalsuccé, och Wertmüller tjänar snart mer pengar på att ställa ut sin ohöljt sensuella målning än vad gården omsätter.
Nu visas tavlan på Nationalmuseum som en del av utställningen ”Lust & last”. Och i någon mån kan man säga att museet självt tagit över Wertmüllers roll som konsthallick. Genom att visa upp erotiskt laddad konst från de senaste fem hundra åren kan man på en gång föra ett teoretiskt resonemang om den nakna kroppens roll i konsthistorien och samtidigt spela på publikens köttsliga lustar.
Det är i så fall en gammal kär tradition. Bibliska berättelser och allegoriska motiv har i alla tider tjänat som en förevändning för att få exponera den nakna kroppen. Först när kvinnor och barn får tillträde till konstens slutna rum under 1800-talet börjar man fråga sig om det verkligen är moraliskt försvarbart att så ogenerat visa upp framför allt det manliga könet.
Än i dag kan den erotiska konsten väcka anstöt. I Nationalmuseum visas ett par tämligen grova verk av den nutida konstnären Lars Nilsson, bland annat en video av en masturberande kvinna i en skogsglänta som möjligen inspirerat regissören Lars von Trier till en scen i filmen ”Antichrist”. Tvärs över salen hänger Cecilia Parsbergs foto av en kvinna som blottar sitt sköte i ett växthus – ett gyllene tillfälle att diskutera om den manliga blicken till sin natur är mer exploaterande än den kvinnliga.
Här finns också ett rätt omfattande urval teckningar av 1700-talskonstnärerna Johan Tobias Sergel och Carl August Ehrensvärd, som brevväxlade och försökte bräcka varandra med utstuderat pornografiska motiv. Skvallret om bland andra adelsmannen Jean Jacques De Geer, hans otrogna hustru och sexuellt utsvävande dotter skulle än i dag ha kunnat leda till ett förtalsåtal.
Men precis som dagens pornografi visas och förmedlas i en dunkel halvoffentlighet arbetade många förmodernistiska konstnärer parallellt med offentliga uppdrag och beställningar av mer privat art. I katalogen berättas om greve Carl Gustaf Tessin, som hade en samling erotisk konst på sin toalett – bland annat utställnings-affischens dubbelsidiga målning av en nunna som på baksidan blottar rumpan.
Det är ett inspirerande och lustfyllt material museet haft att arbeta med, till stora delar hämtat ur den egna samlingen. Och de hanterar balansgången mellan det skabrösa materialet och de mer klassiska sedeskildringarna med lika delar humor och politisk korrekthet. Att många av de äldre målningarna bygger på en förlegad, förtryckande kvinnosyn går knappast att komma runt, men det balanseras till viss del av en skissartad diskussion om den manliga blicken i konsthistorien och de nutida verken av konstnärer som Annika von Hausswolff, Matts Leiderstam och Kristina Jansson.
I katalogen ges en fyllig, torrt akademisk bild av de historiska omständigheterna under de fem sekler utställningen täcker in. Där-emot kan man som läsare önska sig en tolkningsnyckel till de enskilda verken. För nutida betraktare är det långt ifrån självklart att en ung kvinna som bär en brinnande nattlampa måste vara prostituerad, eller att en rova i ett stilleben är en sexuell symbol.
Under utställningsperioden arrangerar museet ett antal föreläsningar, bland annat om dagens konstnärliga censur och moraliska gränser. Mot bakgrund av den tveksamma domen mot en översättare av pornografisk manga skulle man ha velat se mer av den diskussionen i själva utställningen, särskilt med tanke på att flera bilder avbildar knappt könsmogna kvinnor.
Men som helhet fungerar ”Lust & last” nog ungefär som det var tänkt: här finns tillräckligt av tuttar, rumpor, snoppar och snippor för att få kinderna att blossa på mer finkänsliga besökare, medan vi som är mer förhärdade kan njuta av ett antal sällan visade och rätt fantastiska äldre konstverk, alldeles oavsett motiv.