Prerafaeliternas praktfulla bildvärld visas nu på Nationalmuseum. Denna välgjorda utställning måste ses, skriver Ingela Lind.
Skönhetsopererade med läppförstoringar kan dra något gammalt över sig. Ingen slår Dante Gabriel Rossettis målning ”Monna Vanna” – en spelkortsdam som med plutmun och loj blick snor händerna kring solfjädern och med sin långa hals vippar ur en gyllene puffdress.
Denna fala kombination av påfågel, lejon, hora och madonna hittar jag på Nationalmuseums välgjorda utställning ”Prerafaeliterna”. Där finns en rolig kultplats för dyrkan av det prerafaelitiska brödraskapets kvinna, som inte som brukligt målades som hora eller madonna utan som bådadera, samtidigt.
Ja, gruppens kvinnosyn är skum. Men just det tvivelaktiga ser jag som avgörande för denna engelska konst från mitten av 1800-talet. Vore den lika dygdig som den utgav sig för att vara skulle den inte ha bråkdelen av dragningskraft. Nu strålar prerafaeliternas målningar som både stjärnor och falska juveler. Det är dubbelmoralen som gör anspråksfullheten i deras sentimentala bildvärd uthärdlig!
Nationalmuseums utställning är den första i Norden som presenterar prerafaeliterna på bred front. Dessa skönhetstörstande litteratursvärmare strävade efter en renässans för en etisk hållning. De sökte också ett formspråk inspirerat av medeltida bokilluminationer (pre-Rafael=före Rafael), och detta kombinerade de med en realism som slog över i naturalism.
Det låter oförenligt och var det också. Till exempel i William Holman Hunts ”Syndabocken”, ett porträtt av en get utsläpad till Döda havet som får sitt sug just av oförenligheten mellan de två polerna kristen symbolism och petnoga naturåtergivning. Går man nära inpå målningar av John Everett Millais och Dante Gabriel Rossetti slås man också av att varje mattfrans eller grässtrå blänker som en ädelsten. Därigenom spricker kompositionerna upp i sömmarna.
Detta är en helt annan målerisk tradition än den franska, som vi vanligtvis ser. I den hålls allting samman av atmosfären och förtoningen. Men hos prerafaeliterna penslas varje detalj till ett litet enskilt under. Tekniskt uppnåddes lystern med vit grundering, små akvarellpenslar, guld och syntetfärger och många tunna lager av olja.
1984 gjorde Tate Gallery i London den stora utställning som lyfte fram de prerafaelitiska bröderna ur kitschfacket. Därefter har de tagits på allvar, utvidgats med bortglömda kvinnor samt utnämnts till engelska konstfavoriter. Framför genombrottsverket, John Everett Millais drunknade ”Ofelia”, brukar det bli stockningar på Tate. Denna praktmålning kring nekrofili och försjunkenhet finns endast på foto här. Nationalmuseum försökte förstås låna den men fick nej eftersom den har fått statusen som engelsmännens absoluta favoritkonstverk. Jag läser om dess äventyrliga tillkomst i boken ”Desperate Romantics” (2009), där Franny Moyle frossar i prerafaeliternas ofta sunkiga och tragiska privatliv.
Modellen till Ofelia var Lizzie Siddal, som med pelarhals, blodmun och rött hårsvall blev gruppens kvinnoideal. Lizzie Sidal gjorde en klassresa och lärde själv till konstnär när hon stod modell för bröderna, som plockade upp henne från en butik (andra kvinnliga modeller hittades på gatan). Men för sin medverkan i ”Ofelia” betalade hon ett högt pris. Kravet på naturtrogenhet tvingade henne att posera i ett vattenfyllt badkar, medan konstnären kom i målartrans. Iskall och insvept i en second hand-klänning ådrog hon sig en lunginflammation som bröt ned kroppen och ”botades” med droger, som med tiden ledde till hennes självmord.
Jag recenserade Tateutställningen 1984, som för mig uppenbarade det orientaliserande draget hos till exempel William Morris – gruppens entreprenör och vid sidan av John Ruskin också dess ideologiska reformivrare. Programmet var: För naturligheten och konstens demokratisering, mot industrialismen.
Nu omges jag återigen av arabeskerna, inte bara på tapeterna över tapeter i Nationalmuseums rum med konsthantverk utan också på raderna av små glödande landskapsmålningar utmed väggarna. Men mottagandet av prerafaeliterna har förändrats på tjugofem år. I dag är det Lizzie Siddals teckningar och Julia Margaret Camerons och lady Hawardens foton som överrumplar med sitt estetiska raffinemang på en brokig utställning som måste ses. För i verkligheten har dessa målningar en lyster som aldrig går fram på reproduktioner! Inte ens i den praktfulla katalogen.