Årets konstbiennal i Vendig leds av svensken Daniel Birnbaum. Hans temautställning ”Making worlds” har ett skimrande anslag, skriver Håkan Nilsson. Här kommer ovanligt många bra konstverk till sin rätt.
Det verkar som om varje konstbiennal med självaktning måste ha åtminstone ett överdimensionerat verk, som hotar att spränga sitt omgivande rum. På den 53:e biennalen i Venedig är det en zeppelinare av Héctor Zamora som klämts in mellan två väggar i en smal gång bakom det gamla repslageriet i Arsenale, den ena av biennalens två stora utställningsområden. Zamoras luftskepp svärmar även inomhus i mindre varianter och i en videoanimation där de invaderar Venedig. En rätt talande bild för biennalen i sin helhet som bara växer och växer från gång till gång.
Mastodontutställningar blir ofelbart brokiga. Så även Daniel Birnbaums ”Making worlds”. Det är långt mellan stökigheten hos verk som Moshekwa Langas installation med trådrullar, leksaksbilar och andra vardagsföremål, och den strama elegansen i Spencher Finchs färgade fönsterglas. Men steget är inte omöjligt att ta.
På ”Making worlds” arbetar ett flertal konstnärer som Wolfgang Tillmans och Sherrie Levine med sparsmakade, geometriska former som samtidigt sträcker sig långt utanför en strikt formalistisk tradition. Cildo Meirles omsluter i sin tur betraktaren i rum målade i olika, starka monokroma färger. Här uppstår en både fysisk och visuellt slående kontrastverkan, som förstärks av att varje rum också innehåller en monitor som växlar mellan de andra rummens färger.
Utställningens anslag är magiskt. I entrén glimmar Lygia Papes installation, där fina guldtrådar formar kvadratiska strålknippen vilka löper diagonalt genom det mörka rummet. Verket är egentligen enkelt, men har en så finstämd balans att det nästan löses upp inför för våra ögon. Samma känsla av samlad närvaro återkommer på flera ställen. Den finns där Spencher Finch ljusverk möter Huang Young Pings organiska, arkaiska former. Även de rum som innehåller rätt disparata verk fungerar eftersom konsten har givits tillräckligt med utrymme. Keren Cytters videoverk som bygger på en inspelning av en pjäs har ett helt annat tilltal än Chu Yuns mörka installation med maskiner som blinkar likt en stjärnhimmel eller med Grazia Toderis mycket speciella videocollage intill, där olika stadsvyer tycks ligga på varandra. Det känns som tanke att det finns sådana rum med starka visuella markörer på flera håll i utställningen.
Jag har svårare att följa med i tanken med temat. Å ena sidan ger titeln associationer till de dataspelvärldar som utgör källan för mycket av dagens nätbaserade konst. Men några sådana verk står inte att finna på ”Making worlds”. Titeln är dessutom lätt missvisande för många av de konstverk i utställningen som i första hand utgör ruminstallationer.
Men visst finns det också många verk som griper tag i den ”världsskapande” tematiken. Som Pascale Marthine Tayous monumentala installation med hyddor som blandas med videoprojektioner av olika hantverk, säckar med material, hängande och spetsade stockar, märkliga figurer. Detta bildar verkligen en värld i sig som besökaren kan ägna timmar åt att upptäcka och utforska. På ett liknade vis fungerar Jan Håfströms figursågade pannåer i samma rum, som kretsar kring det för den svenska publiken välkända fantomentemat. Håfström har också blandat in referenser till såväl egna som andras konstverk, referenser som gör hans bildvärld allt mer privat.
Till de världsskapande verken hör också några andra svenska bidrag. Med papier-machéblommor och flera videofilmer tar Nathalie Djurberg ett helt stort rum i anspråk. Den värld som Djurberg bygger är en formidabelt surrealistisk och bisarr blandning. De oskyldiga leranimationerna förmedlar ett brutalt budskap som plockas upp av landskapet av förvuxna och ibland stympade blödande blommor.
Världsskapande är också Öyvind Fahlströms stora verk ”Dr Schwitter’s Last Mission” som visades på biennalen 1966. Verket utgör ett av utställningens historiska ankare och Fahlströms sätt att utnyttja olika spel för att föra in en politisk udd i frågan om vad det innebär att skapa världar är fortfarande högaktuell.
”Making worlds” är en utställning med två spår som vid olika tillfällen berör varandra. Den mer strama och samlade delen kopplar till modernismens formspråk. Hit räknar jag även det nybyggda kaféet i biennalens huvudpaviljong, skapat av Tobias Rehberger utifrån Alvar Altos former. I det andra spåret finns många verk som berättar om olika världar, som Alexandra Mirs humoristiska vykort där namnet ”Venedig” präntats på varje upptänklig turistattraktion. Hit räknar jag också politiska verk av bland andra Gonkar Gyatso, som blandar tecken från västvärlden med orientaliska inslag och får till ett par riktigt tänkvärda verk där bland annat situationen i Tibet behandlas.
De olika spåren kräver olika förutsättningar. De strama verken ordentligt med plats, så att den stora publiken kan röra sig fritt. De världsskapande mår tvärtom bäst när de tillåts röra till det så att besökarna tvingas stoppa upp och interagera. Genom att balansera dessa två låter ”Making worlds” en ovanligt stor mängd bra konstverk komma till sin rätt.