Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Konstrecensioner

Makode Linde på Kulturhuset

En svidande sagovärld. Den på förhand omdebatterade utställningen av Makode Linde har nu öppnat på Kulturhuset. Väl genomfört, skriver Birgitta Rubin – men har svårt att se i dunklet.

Konst

Makode Linde

Kulturhuset, Stockholm. Visas tom 24/4

”Det är sällan en utställning varit så omtalad innan den öppnat”, konstaterade Kulturhusets tillförordnade konstchef på fredagens välbesökta pressvisning av Makode Lindes totalinstallation – riksbekant efter att vd stoppat titeln ”Negerkungens återkomst” av ängslan att ”legitimera ett rasistiskt uttryck”. Namntvisten fick den ordinarie chefen att säga upp sig. Men konstnären förlorade inte bara sin ”vapendragare” utan också mycket tid, som gått åt till att debattera rasismanklagelser och försvara yttrandefrihet i stället för att slutföra utställningsbygget.

Läs inervju med Makode Linde här.

Så det är lätt att förstå varför allt inte var klart i fredags: arbetsmaterial låg framme, finslipning av såväl belysning som andra installationsdetaljer återstod, något verk saknades och även katalogen var försenad.

Den svarta ”rånarluvan” med röd mun, som besökare erbjuds att maskera sig med, räckte bara till en handfull i pressuppbådet. I stället för att bli en del av Lindes pågående projekt ”Afromantics”, med black face-mask på allt och alla, fick vi ljusbruna pappkassar att dra över huvudet. Med valfritt stora ögonhål.

Det var jag, som har glasögon, tacksam för. Trots att man ser rätt löjlig ut. Ingen tvingas att maskera sig men det ingår om man vill ta del av konstnärens intentioner.

Effekten är omedelbar. Symboliskt får man ”skygglappar”, världen begränsas och sikten skyms även konkret, som för burkabärare. Samtidigt är man gömd bakom huvan eller ”filtret”, anonym likt en Klu klux klan-anhängare, hårdför aktivist eller ett nättroll.

Makode Lindes metod och mening är alltid dubbelriktad och ärendet mångbottnat. Ofta finns en ironisk underskruv, som i lapparna i gången in till installationen: ”Stängt på grund av kränkt”, ”Stängt på grund av dålig humor”. Direkt vid ingången, formad som ett svart gap, finns en grupp små ”chokladbollar”, som hissar plakat med citat som ”sluta kränk mig”.

Makode Linde har ett nära förhållande till barnteater och bjuder in till en ”mörk sagoskog”, med djungelljud och olika scener; ett kulissbygge med utsågade siluetter, dockor, djur. Estetiken är serietidningsaktig, kraftuttryck med schematiska linjer och starka färger.

Men färgerna förvrängs och mattas av blinkande lampor och fluorescerande ljus, så kallat black light, som gör allt vitt självlysande. Det kryddar sagostämningen med en partykänsla, som sedan effektivt punkteras av alla referenser till övergrepp, förslavning och kolonial utsugning. Lägg till det skogen av rasistiska stereotyper, som Linde konsekvent approprierar.

Här kryllar det av tankeväckande, skojiga och svidande inlägg – svarta dockor i folkdräkt eller med snara runt halsen, en svart hand som höjer en vit flagga mot ett (slav)skepp med svarta segel, styckade och lynchade kroppar, en totempåle med grinande black face-figurer.

Linde har länge försökt att omförhandla nidbilder av svarta genom att korsa dem med främst västerländska ikoner och symboler, ett sätt att synliggöra fördomar, strukturell rasism och maktförhållande.

Men han angriper även mer positiva generaliseringar. En basketboll kedjad som ett ben till en fotboja, är en slagkraftig passning till föreställningar om alla svarta som idrottsatleter. Han kan också kommenterar skilda livsbetingelser med materialval som korrugerad plåt på en typisk svensk stuga och saxa in siluetten av den afrikanska kontinenten i en överklassig medaljongtapet.

Det är en prestation att installationen är så väl genomförd, efter rådande omständigheter, och genom den yttre formen har Makode Linde även tyglat sin vildvuxna fantasi.

Men till slut kryper jag på knäna för att se alla detaljer bättre och slänger av huvan. Avsikten är säkert att skapa irritation men en skymd sikt tillsammans med det genomgående svaga ljuset gör nog att många med mig går miste om mycket. Det kan väl ändå inte vara meningen?

Själv var jag särskilt nyfiken på verket ”Negerkungens återkomst”, med offrade ”skatter” vid en gudalik dasstron men där jag med svårighet bara skymtar Lilla hjärtats gravsten med inskriptionen RIP, vila i frid.

Jag kan bara hoppas att Makode Linde skruvar upp ljuset en aning och tillför mer pedagogiska inslag, det skulle exempelvis inte skada med vägledande titlar och källhänvisningar till citat. Katalogtexterna, av bland annat DN:s kritiker Jessica Kempe, ger ingångar till ”rasmyternas snårskogar”. Men vi har alla olika förförståelse, bakgrund och röda skynken.

Makode Linde tar sig friheten att använda n-ordet (i kombination med kung som en positiv förstärkning). Med en afrikansk pappa är han själv utsatt för rasistiska tillmälen men har också kallats ”rasförrädare” för sitt arbetssätt.

Som vitskalle kan jag aldrig fullt ut förstå hur detta känns eller alla nivåer i debatten.

Så jag är tacksam över den omedelbara videon ”Maid in black” som avrundar utställningen, en gerillaperformance i Venedig i fullt dagsljus. Linde och pojkvännen är utklädda till ett stort, svart gosedjur med fylliga röda läppar och afroflätad päls, som sopar turiststråk och Markusplatsen med en trasa. Man både skrattar och gråter.