Mörk och kuslig, längst in i Marianne Lindberg De Geers retrospektiva utställning på Dunkers kulturhus, ruvar den stora, svarta labyrinten med sina vilsna, oroliga röster. ”Mamma!” ropar det ur ingenstans. ”Pappa!” kallar en annan röst medan man halvblind trevar sig fram mellan de höga väggarna. Mer freudianskt kan det väl inte bli.

Jag tror aldrig att den djup­psykologiska dimensionen i Marianne Lindberg De Geers konst har blivit så pedagogiskt gestaltad som i Helsingborg just nu. Labyrinten där de bortkomna rösterna ropar efter sina föräldrar blir en självklar tyngdpunkt i utställningen, den tomma kärna som besökaren i dessa salar obevekligt graviterar mot, och slutligen sugs in i, som om den var graven själv.

Låter det dystert? Men det är det inte alls. Vägen in mot labyrinten går genom ett självlysande konstnärskap som på tjugo år har etablerat sig som ett av landets på en gång mest konsekventa och oförutsägbara. I Helsingborg finns allt, i stort sett: nutidsklassiker som serien ”Jag tänker på mig själv” med konstnärens ansikte inklippt i ett hav av bilder som täcker en hel vägg. Eller de små betongöarna, där plastleksaker och porslins­figurer iscensätter små surrealistiska berättelsefragment. Men också flera mindre kända verk; även för oss som tycker oss ha följt henne nästan från start finns överraskningar att få.

Det är kort sagt rent överväldigande. Jag tänker: vilken rikedom, vilket mod. Marianne Lindberg De Geers popularitet skymmer lätt det faktum att mycket av det hon gjort också varit kontroversiellt. Skulpturen ”Jag tänker på mig själv”, där en anorektisk och en bulimisk version av konstnärskroppen står och betraktar varandra, väckte heta känslor när den sattes upp på en offentlig plats i Växjö. Och när Lindberg De Geer monterade in sitt ansikte på några grafiska Lena Cronqvist-flickor anmäldes hon för upphovsrättsintrång av Cronqvist själv. En anmälan som nu sitter inom glas och ram på Dunkers, adlad till konst som hos en annan Vilks.

Sedda så här framstår den sortens kontroverser mer som slaggprodukter i en nyckfull men logisk process som skoningslöst utvinner konstverk ur det dagliga. De stora, målade porträtten av familj och kolleger; alla collagen med det egna ansiktet i centrum; fotografierna i serien ”Mina vänner” och den invecklade ”kartan” över nätverken i Konstsverige – alltsammans utgår från en ständig kamp för att få syn på sammanhangen, länka sitt eget arbete till hierarkierna, idolerna och idealen.

Klart att det då stöter emot här och var. Marianne Lindberg De Geer har genom åren alltid velat ligga tätt intill sin samtid, utom i ett viktigt avseende: hon är aldrig ironisk. Bortsett från det har hon däremot mer humor än de flesta och kan med en skev titel få en målning av ett par porslinskaniner att verka handla om sexuella frustrationer.

En liknande förskjutning sker i den obetalbara kortfilmen ”45 år senare”, där en medelålders Pippi Långstrump – spelad som sig bör av Inger Nilsson – sitter i förhör anklagad för att ha brutit sig in med en cirkus i en villaträdgård. Den lätt bedagade Pippi svarar polisen med samma kavata naivitet som en gång fick Kling och Klang att slita av sig mössorna. Men hos en vuxen kvinna är det förstås inte riktigt lika gulligt längre.

Att Marianne Lindberg De Geer törs vara rolig på allvar är säkert ett av skälen till att hon känns så träffsäker, så drabbande. Ett annat är förstås direktheten, den där pang-påeffekten som uppstår när man exempelvis vågar tala om döden utan omskrivningar. Själv glömmer jag aldrig när jag såg hennes svarta gravsten med texten ”Mamma ring hem” första gången i en nordskånsk björkdunge – och här på Dunkers blir rummet med dessa gravstenar och deras hopplösa, komiska budskap till den andra sidan en sista avväpnande förberedelse inför labyrintens mörker.

Som Freud skulle ha sagt: skräcken kommer inte ur det okända. Det verkligt skrämmande är det vi vet men aldrig vågar tänka på.