Verklighetens yta har ett förkrossande tolkningsövertag. Men att avbilda räcker inte för att avslöja utsidans insida. Marika Orenius tvåskärmade videoinstallation ”Heavenly bodies” på Candyland handlar om att bli mediehändelsens fånge. Här i hjälplös identifikation med Josef Fritzls dotter som fadern i tjugofyra år höll inspärrad i familjens källare där hon tvingades föda honom sju barn.
Orenius sorgsna och melankoliska verk sluter sig som ett skal och finner ingen annan tröst än tanken på stjärnorna. Kvar är den förenklade bilden av förövaren som ett blint monster, iscensatt bakom den svarta kontorspärm som Josef Fritzl under rättegången höll upp framför sitt ansikte. Genom pärmens hålslag kan han i Orenius verk kallt studera dotterns vittnesmål utan att själv bli betraktad. Och samtidigt förvandla betraktarna till presumtiva offer.
En annan och öppnare väg tar Iris Smeds performance- och objektinstallation ”Historien om hon. Den ensamma amazonen” på Tegen 2. Med en sönderbruten estetik brottar Iris Smeds ner den ytliga blickens herravälde över kroppen, konsten och språket för att leta sig in mot en inre verklighet. Det är en ojämn kamp. I varje nyskapat rum öppnas nya dörrar i en labyrint av hopp om hemkomst och mentala tomrum.
Men bara i relation till en annan människa tycks hemkomsten möjlig. ”Det ska vara så – att komma in i henne var som att mötas av den riktiga luften” står det textat på utställningsväggen. En luft så verklig att den går att sätta eld på, säger rösten i videoverket, där en kvinnan bygger en vägg av bandage kring sina bröst.
I Tegens utställningsserie ”Den ensamma atomen” ingår även Axel Peterséns konstfilm ”Brompton”, som slår nya hål på dokumentärfilmens avbildande anspråk. Med naturfilmaren David Attenboroughs fiktiva metoder skildrar han gaycruisingen på Bromptons kyrkogård i London, med hjälp av en inhyrd ciceron. Att beskriva människors sexvanor lika avmoraliserat och lystet som djurens är underbart befriande.