Hösten 1992 publicerades min allra första konstrecension i Expressen. Den hade rubriken ”Hett i Hagalund” och handlade om en utställning på Olle Olsson-huset av konstnären Martin Wickström.
Jag konstaterade lillgammalt att han arbetade med folkhemmet som tema, ”ofta i serier som avslöjar och ironiserar över den enkelriktning och naivitet som kännetecknar delar av 1900-talets svenska historia”.
Tjugo år senare återser jag några av verken i Wickströms delvis retrospektiva utställning på Angelika Knäpper Gallery. Om det är jag eller konsten som förändrats mest sedan dess ska jag låta vara osagt, men där jag förut såg en brännande satir ser jag nu en lite flåshurtig ironi.
Wickströms äldre produktion bygger ofta på en kitschig 50-talsestetik, där pinuppor, termosar, bensinloggor och plastcowboyer åkallar en svunnen folkhemsidyll med doft av pojkrum. Det är en retroromantisk loppiskonst försedd med citattecken, ett stilgrepp som var fräscht i 90-talets gryning men som känns aningen manierat i dag.
Men längs vägen händer det någonting. I de nyare verken sänker Wickström garden, och ersätter nostalgin med sentimentalitet, en sinnesstämning som både kräver mer mod och en större mognad. Här finns såväl en helt oironiskt gestaltad solnedgång som ett sepiatonat porträtt av ett barn, troligen Wickström själv, som leker med en pinne på en strand.
De allra senaste målningarna, en serie husfasader på nedre Manhattan, präglas av en meditativ resignation inför tidens gång. De slutna fasaderna, med fördragna fönster, blir allmängiltiga metaforer för det privata livet, med alla dess sorger och glädjeämnen.
Man kan invända att måleriet är kliniskt i uttrycket, men som helhet visar utställningen ändå hur en konstnär kan utvecklas med åren och vända sina svagheter till styrkor.
Om Martin Wickström kan se tillbaka på en 30-årig karriär som konstnär, befinner sig kollegan Lisa Jonasson ännu i lindan av sitt konstnärskap. Men hennes collage av infärgat papper på Bonniers konsthall har redan en formmässig säkerhet som för tankarna till såväl Henri Matisse som Mati Klarweins kosmiskt flummiga skivomslag åt artister som Santana och Miles Davis. Precis som Wickström rör sig Jonasson hemtamt i ett färgsprakande, popkulturellt landskap.
Men mest av allt är hon sin egen. I sina detaljerade, myllrande collage bygger Jonasson upp en fascinerande bildvärd med ornamentala kvaliteter och en djupt personlig symbolvärld. Här finns för all del en del naket, men det handlar snarare om reproduktion än sex för njutningens skull – den biologiska erfarenheten och föräldraskapet är återkommande teman i hennes bilder.
Även här kan man ana en återhållen melankoli, som i den luriga titeln ”Jag är så ledsen för allt som inte finns skull”. Men framför allt präglas Jonassons bilder av en extatisk färgprakt och rituell skaparglädje som står i stark kontrast till det tidskrävande, pilliga arbetet bakom dem.